VAD BLEV DET HÄR?

Vet inte om det går att se vad det står på mitt block. Lite filosoferande över framtiden. Vad jag vill göra och när, på ett ungefär. Alltså inget som är hugget i sten, utan bara lite flumspånande. Människan spår men Gud rår är ett gammalt ordspråk, som jag tycker det ligger en hel del i, trots att jag inte är speciellt gudstrogen på så sätt. Andligt medveten, men det har inget med vår kristendom och kyrka att göra. Jag gick ur kyrkan i tidiga tjugoårsåldern och vägrade att konfirmera mig, vilket inte var vanligt på min tid. Jag har en egen tro *ler*. Jag tror, att är det något  folk kommer att säga om mig när jag en dag inte är fysiskt närvarande längre på jorden, så är det....ja, hon var lite egen. Men kanske också med tillägget.... fast hon var väldigt kärleksfull och ville alla väl.

När jag var sexton blev jag ställd inför skranket. Jag var, kan man säga dåtidens värsting, med dåtidens folks sätt att se. Med mitt sätt att se, både då och nu, var jag bara en helt normal tonåring med en stor empati för mina medmänniskor. Jag kan ju säga att jag är himla glad över att inte vara tonåring idag, med de värderingar jag har och hade då. Jag skulle säkert hamna på ungdomsvårdsskola eller liknande. Just för att jag gick min egen väg, extra utstuderat förstås i den åldern, och för att jag ägnade mig åt välgörenhet som tolkades totalt fel.  Men då satt en stor ( i mina ögon) och pompös auktoritet och säger....hon har överskott på kärlek. Har ni hört något så vackert? Överskott på kärlek. Det lever jag på än idag och tänk vilken grej att höra för mina föräldrar.

Ta andra stycket som en parentes. Varför skriva om det? Nu gjorde jag det, så låt det vara. Tänkte inte skriva någon avhandling ikväll *ler*. Gårdagen blev en bara vara dag. Jag märker att jag behöver ha tid att reflektera över mig själv. Går och tror att jag kan slappna av hur och när som helst. Visst, för ett halvår sedan kunde jag det. Nu har jag någon konstig rastlöshet inom mig. Jag vill göra saker och när det inte blir av kommer den inre stressen. Jag har inte ro att ligga i ett bad, inte ro att sitta i soffan och läsa mitt på dagen. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt när jag vaknat... att idag har jag gott om tid, då ska jag köra lite frigörande dans, eller en halvtimmes avslappning. Det blir aldrig, för rätt vad det är, är dagen slut och jag nästan stressar för att hinna det jag vill hinna innan något program börjar på tv som jag vill se. 

Orsaken vet jag inte. Det kan vara lägenheten och omgivningen här, för i ettan känns det inte så. Det kan vara min situation som arbetssökande. Jag tror att man undan för undan sänks som människa, när man inte är delaktig i samhället på samma sätt som en arbetare är. Eller känslan är åtminstone att man inte är delaktig. Jag känner så iallafall. Hobbyn håller mig uppe, men samtidigt nere, då jag än mer nu än tidigare måste smyga. Skulle det komma fram att jag finansierar min oas ( som är ett måste för att jag ska kunna leva ovanför vattenytan) och mitt busskort, min mat, mina eventuella kläder, mina resor till avkomman, böcker, vin, tv-licens mm, med att sälja sex skulle ju aktivitetsstödet ryka direkt. Vad som skulle hända då är inte svårt att räkna ut. Då skulle hobbyn bli ett tvång för att överhuvudtaget överleva och klara hyran. Outcall då, eftersom oasen skulle ryka också. 

Nu kommer det ju inte att hända, eftersom jag inte skulle varken tillåta det eller fixa det. Hobbyn kommer så länge jag tänker fortsätta, vara något kul och njutningsfull där jag förenar nytta med nöje. Men med den fantasin jag har så ser jag ibland det värsta framför mig. När det blir dags för fas3, vet jag inte vad som händer. Jag vägrar att bli utnyttjad. Lite spännande, men mest skrämmande.

2014 kom jag fram till igår, kan vara ett bra år att avsluta hobbyn. Jag har annars, lite så där för mig själv, haft 2013 som mål. Då är det tio år sedan jag började. Men det är långt dit och ingen vet vad som händer på vägen dit. Hur som helst blev alltså gårdagen en bara vara dag och en dag till reflektion och filosoferande över nästa steg i livet.

En bild på mina fina, mjuka fötter efter fotbadet. Bara det att ha ro att sätta sig med fötterna i ett fotbad har på sista tiden varit svårt. Man får ta en sak i taget och tvinga sig till att bara sitta och glo helt enkelt. Något jag egentligen inte har så svårt för. Förutom under de sista månaderna.

Nu har Wallander börjat och jag känner myrorna inom mig. Dagen idag hade jag för högt ställda förväntningar på. Så är det och så är det ganska ofta tycker jag. Imorgon blir det staden och ärenden där. Jag hoppas det faller väl ut med en bekants lunch, så jag kan ta en fika med denna och äta årets första och troligtvis enda och sista semla. Funderar på att inköpa oljefärger. Det var det enda jag använde förr. Förr är alltså över trettio år sedan. Nu har jag ju försökt att lära mig acryltekniken, som avkomman tycker fungerar så bra och det luktar inte osv. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta *ler*.