TIDEN ÖDSLAS PÅ STRUNT...som vanligt

Det sket sig med fikat på stan. Mitt fel som inte kom iväg i tid. Men jobbar någon hel dag kan man inte gärna begära att denna någon ska vänta med sin lunch till två. Det var väl ungefär då jag landade i stan. Men det är lugnt. Inget var spikat och personen visste ju inte ens, om det fanns möjlighet just idag att lämna platsen under rasten. Det var jag som ville prata av mig och så förstås äta årets semla, så jag får skylla mig själv. Men kliver man inte ur sängen förrän halv elva, så har iallafall jag ingen lust att stressa för att hinna iväg inom en timma. När man liksom inte är tvungen. Men jag köpte en wienersemla med mig hem och det är den ni ser på bilden. Äter man bara en semla om året så kan man kosta på sig en lyxigare variant. Den här ska jag äta senare, vid 21.00 när jag är klar med datorn och sitter framför tv-n.

Ibland är det jättesvårt att bara göra det man ska och sedan lämna datorn. Som i förmiddags. Man kanske kan jämföra det med att vara en marionettdocka, ni vet en sådan som man drar i trådar så rör den sig. Om jag är en sådan docka, så har den som har hand om trådarna lagt av. Vilket innebär att inget händer *ler*. Eller en sådan där leksak som man skruvar upp så rör den sig. Mig har alltså ingen skruvat upp, eller så har mekanismen slutat fungera. Knasig jämförelse kanske. För jag är egentligen inte overksam. Jag gör en massa skitsaker som inte leder någonstans, istället för att sätta fart och få ändan ur vagnen till det jag bestämt, eller måste, eller borde.

Istället för att sminka till mig, få på mig kläder och ge mig iväg, började jag leta tänkbara resmål. Jag var sååå nära att boka en resa i månadsskiftet sept-okt. Sista resan för säsongen till Korfu. Lite dyr kunde jag kanske tycka, ca 8000 för 8 dagar med all inclusive. Jag har pengarna, men jag lever i sådan osäkerhet nu så modet svek mig i sista stund. Hittar jag en lägenhet jag vill ha, måste jag ha pengar till ev dubbla hyror och till flyttfirma. Dessutom vet jag inget om hur min situation är i september-oktober. Jag kanske är slav på ett fas3 företag utan möjlighet till ledigt.

Jag satt också och slöklickade från ena bloggen till den andra. Hos HAX läste jag om kopplingen svenska regeringen, FRA och USA. Även om underbetyg för svenska domstolar. Fortsatte hos honom att klicka in mig till några av hans blogglänkar. Bla Motpol, där jag lite snabbt ögnar igenom de senaste inläggen. Fastnar vid ett inlägg om fattigdomen och framförallt raderna i slutet.

"Känslan av fattigdom, att sakna det alla andra har, är individuell. Jag tror att det bästa man som förälder kan ge sina barn är trygghet. Om grundtryggheten finns, minskar risken för dålig självkänsla och oro. Det finns faktiskt barn som överöses med prylar men vars enda egentliga önskan en onsdagskväll är att få dricka choklad och äta rostat bröd med sina föräldrar. Att få känna att de finns där. Att som barn veta att föräldern alltid bara är ett samtal bort och att man kan lyfta luren och ringa när som helst, i vilken situation som helst, ger en trygghet som ingen dyr jacka eller iPhone i världen kan köpa." 

Visst är det ju så. Det är det här som är det allra viktigaste. Såg nu när jag skulle länka att han i eftermiddag även skrivit en artikel på Newsmill om samma sak. Släpp prylfixeringen. 

Slänger in en bild som jag tog igår kväll/natt. Åbäkade mig lite framför hallspegeln med hantlarna som ligger där och fick väl troligtvis en liten energikick och pallade upp kameran och åbäkade mig framför den istället. Ja, istället för att gå och lägga mig.  

Jag ska inte skriva så mycket mer tänkte jag. Men innan jag började skriva kollade jag februariinläggen från 2009. Helgen 21-22 var det snöoväder, som jag dokumenterade med bild från Corren. 2010 skriver jag 21/2 att temperaturen gått från -13 till -9. Lika kallt då som nu. Just nu visar min termometer -12. Eftersom jag vägrar mer vinter nu, så vägrar jag också mössa, så det var ganska kallt om öron och kinder idag. 

Innan jag tog bussen hem gick jag in en snabbis till minsta skitungen på hennes jobb. Ibland jobbar hon i stan, ibland på ett annat ställe. Idag hade jag tur. Hon bara skakade på huvudet när jag sa att jag hade lagt bort både stövlar och vinterjacka för ett tag sedan. Då när det var plusgrader och jag väntade på våren ha,ha. De sista dagarna har jag inte haft något annat val än att ta till dem igen. Fast som sagt, jag vägrar mössa nu. Om det så är 30 grader kallt imorgon när jag ska gå till oasen, så får mössan ligga kvar på hatthyllan. Principer kallas det. Eller dumhet. Första april vägrar jag strumpor...tror jag.  

Just det. En sak till kom jag på. Jag köpte oljefärger idag, men vattenlösliga och vattenlöslig linolja. Det är bara att testa, när tiden och lusten infinner sig. Lusten i och för sig finns redan, men nu måste jag ta tag i mailen innan tv-n börjar och semlan ska inmundigas. Ett jobb ska jag söka också. Herregud...kommer jag att hinna? *ler*.