söndag, januari 30, 2011

RUMÄNIEN och ANDRA DIKTATURPROTESTER

Jag nämnde ju Rumänien i ett tidigare inlägg. I natt när jag satt med mina papper på köksbord och kökssoffa, dök raderna upp som jag skrev under mitt besök där. Jag tog förstås också kort bla på den långa, långa tobakskön och på hyllorna med konserver i matbutikerna. Men det omaket att gå ner i källaren och leta fram dem och scanna in, gör jag mig inte. Försökte istället hitta något på nätet men fann inget som jag tyckte passade. Får därför bli en bild på den dåvarande diktatorn  Nicolae Ceausescu.

Det blir ett vanligt svammelinlägg också snart. Men jag ville gärna skriva om det här. Trots att det som nu händer i Egypten och som hänt i Tunisien medför att människor får sätta till sina liv, slår det ändå an en sträng av hopp långt inom mig. Folk börjar protestera mot att bli behandlade som skit, protesterar mot att bara några få ska sko sig ( då oftast på de mindre bemedlades bekostnad), protesterar mot diktaturregimer. Visst följer mycket förstörelser och plundringar i dess spår, men jag hoppas ändå att det blir bra i slutänden.

Även vi i Sverige borde protestera lite mer bestämt mot dagens orättvisor, mot maktpersoner som ser till att roffa åt sig ( löneökn för tjänstemän när fotfolket får sparken och höga bonusar som ex),  och mot den alltmer ökade korrumptionen och mot vårt moderna accepterade slavarbete fas3 och mot den alltmer utbredda censuren och mot myndigheters rätt att inkränkta i vårt privatliv via avlyssning och spaning med mera.


Jag var i Rumänien på hösten 1984. Jag minns att reseledaren på väg till hotellet från flygplatsen pratade om diktatorns palats och kranar av guld och allt vad det var. Jag tog inte till mig orden då. Men under tiden jag var där förstod jag hur jävligt de hade det. Sovjet bestämde i stort sett över elen, så vid en viss tidpunkt varje kväll släcktes alla gatulampor. Det blev rena mörkläggningen. Jag rökte på den tiden och för mig som turist var det inga problem att få tag på cigaretter, då det fanns så kallade dollarbutiker för oss. Dit kunde inte den inhemska befolkningen sätta sin fot. Jag minns att jag tog väldigt illa vid mig och i mitt huvud jämförde jag med dåtidens svarta och vita. Naturligtvis köpte jag på mig paket och vid måltiderna lämnade jag med flit en halv ask eller så kvar på bordet. 

En dag i veckan kunde folket köpa cigaretter och den kön då var hur lång som helst. Sedan var det inte säkert att det fanns några cigg kvar när de sista kom fram. Även mat var ransonerat för de som bodde i landet. Jag lovar att det inte var en kul syn att gå in i en matbutik. Konserver så långt ögat nådde, hylla upp och hylla ner. Att då samtidigt veta att landets ledare bodde som en kung fick mig att må illa flera gånger om. 

Oss turister gick det ingen nöd på, förutom att det var svart på kvällarna. Men som turist kan man inte undgå att reagera över folket, arbetarna, som såg till att vi mådde bra och som tack fick nada. Gamla fattiga tanter satt i hissarna och virkade när de inte tryckte på hissknappar åt oss. Ingen rolig semester mentalt sett, men en otroligt värdefull erfarenhet. Att vi sedan fem år senare 1989 satt i tv-soffan och såg revolten i landet var inte så överraskande. Både han och hans fru blev dömda till döden och skjutna framför kamerorna. Hur mycket bättre det har blivit i landet kan jag inte uttala mig om. Jag läste på ett ställe att landet fortfarande plågas av fattigdom och en enorm inflation. Genomsnittslönen ligger på knappt 500 kronor och att affärerna är nu fulla med matvaror, men långt ifrån alla har råd att köpa dem.


1985 var jag i Tunisien. Men där var inte diktaturen lika påfallande. Det enda jag minns att jag regerade på var synen på könen. Kvinnor eller flickor var inte värda någonting.

För två år sedan var jag i Egypten. Ett land jag velat åka till sedan barndomen. Redan i bussen till hotellet mådde jag dåligt av all den negativa energin och det deprimerande landskapet. Jag är förundrad att jag klarade en vecka. Vi blev ju behandlade som kungar, men att se all personal och den var inte liten vill jag mena. Vi diskuterade om det kunde bero på den stora arbetslösheten. Att istället för att låta arbetslösa gå och dra så fick de ett meningslöst jobb som tex hämta kundvagnar åt turister i affärerna och efter betalning återställa dem. ( vårt fas 3 kanske). Fattigdomen var ju enorm när man lämnade hotellkomplexen, vilket vi varnades för att göra. Jag kan bara gratulera att folket nu vågar protestera.

För fyra, eller om det är fem år sedan, var jag i Marocko. Också ett fattigt land med mycket orättvisor. Det är nästan så jag nu väntar att få höra att folket i Marocko också gör uppror.

Raderna från Rumänien då slutligen.

Ett litet fattigt land det är,
men glatt det är ändå.
Av Sovjet styrs dess militär
men folket sina egna vägar gå.

På kvällen är ej mycket ljus
och även mat och bränsle är ransonerat här.
Turisterna de lever ett liv i sus och dus
medan befolkningen måhända över dumma svenskar svär.

Svarta havets vågor är härligt att svalka sig uti
och att ligga hela dagen på dess fullpackade strand.
Men fastän solen gassar och bruna vi må bli
så vill vi ej för alltid bli kvar i detta land.

Inga kommentarer: