ÄR FILM VERKLIGHET eller VERKLIGHETEN FILM ?

Är det ett jaktlag som får pryda inlägget idag måntro? Nja, inte riktigt. Det beror förstås på vad man avser för jakt. Jag återkommer till det snart. Först lite om dagen idag som bara försvinner. Varenda dag nästan ter sig som flyende geparder. Man ser varken början eller slut. Det är bara som ett streck.

Idag har jag inte gjort mer än haft min dagliga frukost och datorsejour, besvarat alla mail privata som hobby, så mailboxarna nu står på noll, tvingat mig att med möda skriva en sida på skrivprojektet, kokat några gamla, skrumpna potatis som jag mosade med matlagningsgrädde och fryst gräslök och åt tillsammans med en vegetarisk file. Jag tycker jag blivit duktig på det där att laga mat åt mig själv. Det är magens förtjänst.

Och nu bloggar jag för strax efter fem kommer en bekant upp en sväng. En kollega kan man säga. Inte i sexbranchen utan i den branch jag hade företaget i. Hon körde det som hobby, medan jag livnärde mig på det. Men hon slutade för två-tre år sedan och gick upp till heltid i sitt vanliga jobb som anställd. Vi har inte setts på över ett år, men igår hade hon ringt och pratat in ett meddelande på svararen, så jag ringde upp. Det är inte lätt att hitta tider som passar oss båda, men eftersom jag har en skrota hemma dag idag och hon inget hade inplanerat ikväll, så tittar hon in en stund efter sitt jobb. Det ska bli kul. Hon kanske kan ge mig en spark i baken, eller åtminstone hitta några infallsvinklar som jag inte sett själv.


Över till bilden och det jag tänkte skriva en annan gång, men raderade. Bilden är på några som tillhör ryska maffian. För några veckor sedan blev jag sittandes efter ett av de program jag brukar se och då visades Dox, som då handlade om ryska maffian. Ganska intressant faktiskt och skrämmande. De är ju involverade både i ryska säkerhetspolisen och ryska myndigheter. Plus en massa annat. Som vanligt började mina tankar gå åt alla möjliga och omöjliga håll. Många av de mord och mer eller mindre avrättningar som sker här i Sverige bottnar säkert i någon form av maffia och organiserad brottslighet. Allt handlar om pengar och de skyr inga som helst medel för att uppnå det de vill.

Jag funderade sedan på hur min smak för film har ändrats under åren. I ungdomen och lite till gillade jag skräck. Frankenstein, Hitshcock (felstavat) och Hajen tex. Nu avskyr jag sådant. För inte alls länge sedan, max ett halvår såg jag  Mord i sinnet på 4+ under sena fredagar. Sedan slutade det men fortsatte med repriser, som jag aldrig finner något nöje av att se om jag sett det tidigare. För ett tag sedan slog jag ändå över en fredag när inget annat fanns att se och klarade inte av att se det längre. Det var alldeles för otäckt våld, rena skräcken.

Det kan ju vara att man automatiskt ändras med åldern. Jag vet inte. Jag funderade ändå på om det inte beror på att förr hände inte, eller man trodde inte att något så hemskt kunde ske i verkligheten. Det var bara på film liksom. Nu vet man att det händer både i verkligheten och även i Sverige, inte bara i filmerna och inte bara i manusförfattarnas fantasi. Att det är därför jag inte ser något underhållande i våldsamma filmer. Att det är därför jag numer hellre föredrar snälla filmer, typ Wallander, Beck, Mord i Midsommer, Maria Wern och psykologiska thrillers. Jag gillade Arkiv X för några år sedan, men det är ju mer sceinefiction och en av anledningarna var säkert för att jag tyckte han var så snygg *ler*. Helt fel i min känsla då hade jag ju inte, eftersom det på senare år visats sig att han gillar sex. 


I det här programmet om ryska maffian berättade en av dem som medverkade hur de tagit en hemlös och klätt upp, klippt och gjort anständig. De tog med den här hemlösa till ett företag som stod i "skuld" till dem och visade hur det går om man inte betalar och så tog de något svärd eller masceete och högg huvudet av den hemlösa. Vem vågar protestera då? Det är nästan så att verkligheten ibland är hemskare än filmen.

Böcker där våldet beskrivs detaljerat däremot funkar att läsa. Antagligen för att historien då förs in i sinnet mer stillsamt och blandat med min egen fantasi. I en film slås det bara emot en. Paganinikontraktet liksom även Hypnotisören är typiskt gastkramande böcker där våldet är både rikligt förekommande och ohyggligt på sina ställen. Så görs de till film, så vet ni en som inte kommer att se den *ler*.