STRUNTAR I BLÅKULLA och SKRIVER ETT LÅÅÅNGT INLÄGG HÄR

Jag vet. Så tråkig är jag. 9 april förra året var det också skärtorsdag och vad hade jag för bild då, tror ni? Jajamensan, exakt samma bild som jag har idag. I år har jag inte tagit några specifika påskbilder alls, så kör därför repris. Men det finns säkert de som inte sett den här förrut.

Överhuvudtaget har jag i år inte reflekterat så mycket över att det råkar vara påsk nu. Inget påskris har jag köpt, vilket jag normalt brukar ha. Tyckte det var både onödigt och extra besvär att dra hem ett ris som jag sedan slänger efter ett par dagar. Påskafton är jag bortbjuden till grannstaden, men kommer hem på kvällen och något barnpåskfirande är det inte heller planerat i helgen, så jag kör som vanlig helg. Fast påskägg till ungarna blir det ju förstås och påskbrev till 08-ungen postades i går. Minsta ungen var här nyss och hämtade kläder till kvällen och natten. Sedan ramlar de troligtvis in här framåt småtimmarna i natt.

En riktigt bra vecka kan jag nu lägga bakom mig. Bra både från möteskaraktärerna och ur ekonomisk synvinkel. Mötet med den nya okända avlöpte som det var planerat, fast väldigt försenat. Men han har redan bokat ny tid, så då får han en chans att visa att det var en engångsföreteelse. Han smsade ju iallafall läget även om han även i det var lite tidsoptimistisk. Två möten med gamla bekanta blev total avvikelse från reglementet. Nej vars *ler*, men de var helt oförutsägbara. Riktigt, riktigt kul när allt blir på tvärs fast samtidigt så himla bra. Antagligen just för att det bara blev som det blev. Kontrollfreak är jag helt sant i vissa saker, men inte i allt. Variation, överraskningar och spontanitet gillar jag också skarpt. Men svårt för många att veta när det ena eller andra gäller.

Dagens inbokade lämnade återbud i början av veckan. Tänkte först låta det bli en ledig dag, för hade lite ärenden att uträtta och jag hade också insett att banken som normalt har kvällsöppet på torsdagar stängde redan 15 idag då det är skärtorsdag. Men så tänkte jag lite till. Eftersom jag ändå måste ge mig ut, så kan jag ju lika gärna ta svängen till ettan en stund. Det är ju liksom långt till tisdag. Så jag la ut det på hemsidan i tisdagsnatt. Ingen hade nappat igår innan jag gick iväg, så min tanke var att ingen har väl tid eller möjlighet så här inför en långhelg.

Men visst fanns det det. Igårkväll hade jag både mail och sms från folk som var intresserade av dagens tid. Kanske är det en kombination av vårkänslor och löning *ler*. Först till kvarn kör jag ju med för rättvisans skull och dagens möte var med en kille som varit en gång tidigare för rätt länge sedan. Han har försökt några gånger att passa in en ny tid, men då han har ganska långt att åka har det inte lyckats i slutänden. Men idag träffades vi igen, så det blev ju också himla bra till slut. Vi ändrade tiden till förmiddag och jag fixade mina ärenden efteråt, vilket blev bättre än mitt första planerande som var att avsluta dagen med ett besök.

Bankbesöket efteråt skulle jag kunna skriva en hel novell om. Tänker inte dra allt här, för inlägget blir nog långt nog ändå. Men det var kölappar som tog slut och kunder som då gick före och kassamaskin som kollapsade och mitt i detta satt jag och iaktog folks beteenden och erbjöd min kölapp till de som var stressade. Jag hade ju gjort mitt för idag och hade inget som väntade. Men den mest stressade ( en lärare fick jag veta ) hade lägre nummer än mig så jag fick behålla min lapp.

En av bankkassörskorna var ju...ja, jag vet inte. Dum eller rolig eller båda. Jag satt och log stort för mig själv iallafall. Tjugofemhundra hör jag att hon säger till en kund. Jag reagerar eftersom det är ovanligt att man säger så. Även kunden reagerar. Tvåtusen femhundra, säger hon då. Tjugotusenfemhundra menar du, säger kunden och småskrattar. Kassörskan skrattar med. Tjugofemtusen, säger kunden då. Tjugofemtusen ska det vara. Kanske skulle man gråta istället *ler*, men jag skrattade nästan högt för mig själv där jag satt. Drog jag allt iallafall nu? Nää, inte alla detaljer.

Nöjd över veckans möten och förvärv sitter jag nu i mitt datorrum som ligger i väster, vilket betyder att solen som inte visat sig förrän nu, strilar så fint in här på mig genom fönstret. Förra året den 12 april solade jag ute på en bänk, mellan tvättmaskinerna. I bikinibh alltså. Så svårt att tänka sig. Idag hade jag stövlar och jacka på mig och tyckte det var småkallt. Den 16:e vägde jag två kilo mindre än vad jag gör i år. Den 20:e åkte jag och ungarna iväg på solsemester. Herregud, det känns som evigheter sedan. 30 maj tog jag årets första utebad här i Sverige.

I år räknar jag med att vara i vattnet 17 maj ha,ha. Vem vet. Förr var Kristi Himmelsfärdsdag ett slags målsnöre, men nu har ju ungarna blivit så stora så de har lagt av det där och för tillfället har jag ingen att försöka slå. Mer än mitt gamla baddatum för årspremiären. Jag får leka med mig själv och då är tanken iallafall att vara i vattnet före 30 maj i år. Trots att vi ligger en/två veckor efter i år väder/klimat och temperaturmässigt. Men det är nu det. Det är säkert som med för tidigt födda barn. Klena i början men sedan tar de igen allt med råge. Så gör försommaren också. Glöm inte att jag nämnt det nu.

Jaa, hör ni. Det blir långt igen som vanligt. Sitter just nu i skrivande stund och funderar på om jag ska avsluta detta inlägg och köra ett till, för det bubblar upp saker hela tiden. Bestämmer mig för att fortsätta på det jag redan påbörjat.

Hoppar nu till den här lyckliga personen som vann 215 miljoner. Det har ni säker läst om. Det har inte ens undgått mig. Nu är det inte personen som intresserar mig, eller vinsten, utan röstningen som någon av våra kvällsblaskor hade. Jag tror det var Aftonbladet eftersom det är där jag oftast klickar in mig efter att ha läst Schulmanns blogg. Helt säker är jag inte och det är egentligen oväsentligt. Jag skrev iallafall ner lite siffror på ett papper här vid datorn då när jag läste det. Siffrorna kan ha ändrat sig nu.

Frågan löd: Skulle du säga upp dig från ditt arbete om du vann så mycket pengar?

Av 113.847 svarande, svarade 67.1 % Ja. 9.2 hade inget jobb och resten 23.7 % svarade Nej.

Av någon anledning så svävar jag ofta iväg i prostitutionsbanor. Är det inte oroväckande att 67.1 % hellre väljer att leva på vinstpengar än att jobba? Oroväckande, men inte förvånande. Säger inte det här en hel del om vårt samhälle? Reinfeldt kan stå där med sina löften hit och dit som inte är värt vatten när det kommer till start. Ja, lögnen visade sig ju tyvärr redan innan det kommit så långt som till start. I mitt huvud, som inte alls besitter någon sanning, så har 23.7% i den här röstningen (som inte heller visar hela sanningen) ett jobb som de trivs med, där de känner sig nöjda och tillfreds med vad de uträttar och med sättet de uträttar det på. En storvinst påverkar inte det välbefinnande de känner i sitt jobb. Det underlättar säkert i vardagen och de kan med dessa vinstpengar unna sig lite extra. Men de ser jobbet som något viktigt och något roligt.

67.1 % trivs inte med sin försörjning. De är tvungna för sitt uppehälle helt enkelt, men kunde de skulle de helst slippa att varje dag släpa sig till ett jobb där de troligtvis vantrivs. Om jag återgår till prostitutionstanken. Det är just det här som många frivilliga sexsäljare eftertraktar. Att tjäna pengar på något som de tycker om och själva på något sätt njuter av, utan att vara slav under en stämpelklocka (om de nu finns fortfarande) eller en krävande chef, eller orimliga tider. Att slippa gå upp sju varje morgon och komma hem dödstrött vid fem-sex och veta att nästa dag måste man genomlida samma procedur igen och även nästa dag och nästa osv. Det blir så konstigt i mitt huvud när "pålästa"(borde vara ) och kunniga experter (tror sig vara) och styrande politiker (borde inte vara ) så bestämt påstår att ingen säljer sex frivilligt. Vore det inte bättre och mer sant att de i stället påstår att 67 % av landets arbetstagare inte arbetar frivilligt. Det var bara en tanke. Hur många tänker i samma banor som mig *ler*? Hur många bryr sig? Hur många är avundsjuka på vinnaren?

Nu över till min bok. Som säkert de flesta förstått har jag skött alltihop själv. Usch det låter som skryt, men med tanke på det icke politiskt korrekta är det inte konstigt att ingen vill befatta sig med mig och det jag vill förmedla. Som jag skrev ska jag, när rätt tillfälle infinner sig dra hela processen på Expressenbloggen. Jag har eller hade trott att det mesta var klart. Jag betalade för flera månader sedan för ett paket där vissa saker ingick, bla ett visst antal exemplar. Igår besvarade jag ett mail där de ville ha en skriftlig beställning av antal ex. I paketet ingår ett visst antal så jag skrev det. I dag fann jag ett nytt mail, att om jag beställde si och så många fick jag rabatt.

Jag blir så fundersam. Inte första gången i och för sig under den här resan. Jag vet fortfarande inte vad de menar och inte lär jag heller få veta förrän nästa vecka, eftersom det är helg nu. Kanske är det bara om jag vill ha fler än de ex som ingår i paketet. Eller så vill de helt enkelt ha betalt för de exemplar som egentligen ingår. Sånt här är så störande. Ni som följt mitt svammel dagligen minns kanske att jag då och då skrivit att jag väntar på vikitigt mail, på besked osv. Allt har hela tiden varit så svävande och ända in i slutet nu så är det lika svävande. Visst är det kul att min verklighet som sexsäljare nu finns tillgänglig i bokform för intresserade och visst känner jag en viss stolthet att jag klarade hela vägen till mål, men det finns så mycket mer att önska som inte blev så som jag tänkt mig.

Jag har fått många peppande och gratulerande mail sedan gårdagens inlägg och det är jätte kul och glädjande. Men jag tror att er glädje är större än min *ler*. Iallafall än så länge, innan allt fallit på plats. Sedan tar en annan sida över. Marknadsföringen av boken. Och efter det kommer stunden då jag antingen får krypa in i mitt skal för att ingen bryr sig, ingen är intresserad, eller det som äldsta dottern är rädd för, att jag får så mycket mothugg och påhopp så att jag inte pallar. Jag tar var sak för sig. Jag vet inget och kan inte ödsla energi på något jag inte vet. Först och främst nu vill jag ha klart med bokens utgivning och jag vill ha de ex som jag har rätt att få och som jag redan betalat för.

Dessa ex kommer jag att skicka till enligt mig utvalda personer och kulturinstanser. Längre än så har jag inte kommit och kan inte heller komma så mycket längre, innan jag vet vad andras steg blir. På så sätt är det lite spännande. Hur det än blir så tror jag aldrig att jag kommer att ångra att jag lyssnade till mitt inre hur jävligt det än var mellan varven och hur jävligt det kanske kommer att bli. Jag själv ser det här som en viktig bok och kanhända är jag ensam om det just nu. Men tiden, tiden *ler*kommer att visa något annat. Det är jag säker på och så fel kan jag inte ha.