Fysisk tortyr kan man kanske säga att vädret är. Jäkla skitväder. Försökte ta ett kort på skiten. Till råga på allt var jag liksom tvungen att ge mig ut i snöyran. Dels skulle jag posta ett viktigt brev som egentligen skulle kommit iväg redan förra veckan, men som då inte var helt klart. Glömde det sedan när jag gick min promenad i lördags. Dels skulle jag betala några av mina utgifter manuellt, vilket ju ockå var hög tid, till och med för sen tid. Detta på grund av att jag inte fått aktivitetsstödet ännu utan helt enkelt fick ta utav hobbypengarna och de är det inte läge att som tidigare sätta in på kontot, eftersom jag ju nu är arbetssökande utan inkomst.
Ingen jäkel ger sig väl ut frivilligt i det här vädret. När jag kom hem var trappen helt snöfylld och ren och fin. Inget spår efter några fötter. När jag packat upp och öppnat det oranga kuvertet som kom idag så kollade jag ut. Fortfarande bara mina spår. Jag är ju som jag är, så hämtade kameran och fotade mina spår genom köksfönstret. Jag har ännu inte hört porten så säkert är det bara mina spår där fortfarande, om de inte snöat igen förstås.
Därför fick det bli lite försenade inbetalningar manuellt, vilket förstås genererade i en massa frågor. Vem betalar manuellt idag liksom? Jag tyckte ni skulle ha lite att göra, sa jag. Sedan räknade han fel på hundra kronor. Men jag visste ju hur mycket jag skulle betala så han fick räkna om och dubbelkolla och då fick han samma summa som jag kommit fram till. Trehundra fick jag tillbaka och kunde då handla lite mat också. Fast mat var kanske att ta i ha,ha.
Det låter kanske som att jag skulle leva på yttersta gränsen och just nu, just idag gör jag det. Fast jag försöker att alltid att ha en femhundring i reserv och den ligger så tryggt i plånboken. Sedan vet jag ju att det kommer in nya pengar i veckan. Jag har paketet med patronerna att lösa ut och det kan jag göra i morgon efter besöket. Så det är egentligen väldigt lugnt. Det som kan oroa mig lite är att jag nu inte längre har en månads framförhållning ekonomiskt. Den bufferten fick jag ju ta i januari. Men så snart aktivitetsstödet börjar rulla eller jag får ett jobb, så har jag snart den där bufferten igen.
Undrar om de unga idag tänker så? Att de ska ha en buffert. Bara en utav mina gör det. De andra låter pengarna rulla så länge de finns. Typiskt nog är det tjejer. Hade jag inte haft en buffert när jag flyttade hit tex, så hade det helt enkelt inte gått. Två månader med dubbla hyror plus flyttfirma, plus inkomstbortfall. En buffert är alltid bra, men man ska förstås inte vara rädd att ta utav den när det behövs.
Tog mig lite stärkande innan jag tog steget ut i ovädret. Vet inte hur mycket nytta det gör, men tron gör ju sitt. Just det här Chi San sätter ju fart på kroppen direkt, så brukar ha en flaska i kylskåpet. Fast jag glömmer hela tiden att ta, så när flaskan stått öppen i ett halvår så kastar jag den. Nu köpte jag ny sist jag var på hälsokost, som avkomman öppnade för ett tag sedan.
Satt ju igårkväll och natt med mina skriverier utan att läsa *ler*. Men lite kunde jag inte låta bli att läsa och märkte att jag även 2006 vid den här tiden tydligen var väldigt trött och inspirationslös. Då reagerade jag mer än nu, för fick för mig att det kunde vara något fel, så beställde tid för hälsoundersökning. Den första på tjugo år som visade att jag var fullt frisk. Lite lågt blodtryck men det var vanligt när man blev äldre. Nu tror jag inte att det är något fel. Men jag har väl helt enkelt svårt att acceptera att det man orkade när man var 46, orkar man inte när man är 56.
Ja nu kommer jag in på både det ena och det andra. Innan jag blev 46 så var jag 36 och ungefär därifrån är jackan jag letade fram idag. Jag har två gamla vinter jackor kvar som reserv vid tex sådant väder som idag då man är tvungen att ge sig ut. Vägrade mössa tillsammans med stenåldersjacka när jag skulle beblanda mig med folk, så tog någon unges sjal. Själv äger jag bara halsdukar och det är knappt jag vill ha det. Fast nu för tiden går det bra. Så här hade jag spökat ut mig när jag skulle möta ovädret.
Ingen jäkel ger sig väl ut frivilligt i det här vädret. När jag kom hem var trappen helt snöfylld och ren och fin. Inget spår efter några fötter. När jag packat upp och öppnat det oranga kuvertet som kom idag så kollade jag ut. Fortfarande bara mina spår. Jag är ju som jag är, så hämtade kameran och fotade mina spår genom köksfönstret. Jag har ännu inte hört porten så säkert är det bara mina spår där fortfarande, om de inte snöat igen förstås.
Förutom Keso som nu ett tag får vara min proteinkälla, så köpte jag idag en fralla. Ja jag köpte förstås ett par mörka fullkorn till frukosten i morgon också. Men ljus fralla äter jag så sällan och gillar inte heller egentligen. Men fick ett infall, så ikväll till Medim ska jag festa på te och fralla.
Rödbetor skrek kroppen efter och gjort ett bra tag. Har liksom ingen ork eller lust att koka färska, så idag köpte jag en burk inlagda. Rödbetor innehåller mycket Folsyra som är ett B-vitamin. Om det är det som fattas min kropp just nu, vet jag inte. Jag äter det som kroppen säger till mig att äta *ler*. Många skulle nog säga och många har också sagt att ät som folk istället. Men det gör jag ju. ... nästan. Jag äter bättre ha,ha. Nu ska jag gå och slafsa i mig en passionsfrukt. Hittade ingen roligare frukt idag som jag var sugen på.
2 kommentarer:
Felixburken ser god ut men jag föredrar deras gurkburkar, men smaken är ju som sagt delad:-)
Hänger du verkligen med i svamlet..Svenne? Inlagd smörgåsgurka har jag mani på då och då. Senast förra veckan och då ryker en medelstor burk nästan på stört. Så troligtvis är det ättikan kroppen vill ha.
Men nu var det nog ändå innehållet i rödbeto som också behövde fyllas på.
Skicka en kommentar