DAN FÖRE DAN

Nu är jag ensam och allena igen. Men det lär nog inte gå någon nöd på mig. Janson står i ugnen och duktiga ungar hade med både hemgjort godis och hembakade skorpor. Förstår inte vart de fått sitt pysselintresse ifrån ha,ha. Jo det förstår jag nog, men mitt pysselintresse har ändrat karaktär på äldre dagar. Stor risk eller chans finns att det återkommer om och när man någongång får barnbarn.

Bilden från igår morse. Letade fram min gamla mössa, som jag hade på mig när jag gick till ettan på morgon. När jag gick hem fick den ligga i väskan istället.

En himla massa ungdomar var det här och ännu en tillkom strax före midnatt. Pizza, spel, prat och så ville plötsligt någon ha vin när de egentligen borde ha gått och lagt sig. Jag öppnade bag in boxen som jag inhandlat just till dessa helger. Själv var jag inte alls sugen, men de fick några glas och sedan sov de gott allihop. Själv sov jag i soffan ihop med katten. Nu däremot när det är lugnt, så tog jag med ett glas rött till datorn och njuter av medan jag skriver.

En fartfylld start på dagen idag, då alla hade olika tider att passa. Någon skulle jobba, en annan skulle möta upp släkten och mina skulle handla, innan de for vidare till pappan som väntade. Jag fixade frukost till den som skulle iväg tidigast. Sedan åt vi gemensam grötfrukost, vi andra. Planerande hit, planerande dit, trängsel vid spegeln och mitt ialltihop en katt som for runt och säkert tyckte att människan är en komplicerad varelse. Men nu har både katten och jag kommit till ro. Han i soffan och jag här vid datorn.

Det var inte lätt att få bort resterna av lampan i julgransbelysningen. Flacktången var ju alldeles för stor, så tog en mejsel och bände och hade mig. Till slut så hade jag lampbotten i handen. Men granen är ändå mörk, för gick inte att få dit någon ny lampa efter min behandling *ler*. Mörk är även adventstaken i rummet jag sitter i nu. Den jag bytte lampa i tidigare. En fumlig katt råkade ha ner hela staken i golvet. Men i morgon är det ju julafton och då är väl advent över ändå. Åtminstone enligt mitt huvud och nästa jul kanske jag är någon annanstans, där jag inte bryr mig om vare sig stakar eller gran. Men så har jag ju tänkt vartenda år nu de sista sex åren.

Du är nog född i fel tid, sa en manlig avkomma till mig igår. Det tror jag också, sa jag. Men det var gulligt sagt, tycker jag och det visar att det finns mycket i de ungas huvuden och tankar. När jag sa upp mig från min anställning och började plugga, så var det i en klass med helt skilda åldrar. Från 20 till 55 och jag var 47. De jag fick mest respons ifrån och kände mest gemenskap med, var faktiskt de yngre. De kunde saker som inte jag kunde och jag kunde förstås sådant som de inte kunde. Men det var ett ömsesidigt utbud och delande av erfarenhet. Med de äldre var det mest ett repeterande, om man kan kalla det så och då utav sådant som inte var i mitt intresse alls.

Varför jag förvillade mig in i det här spåret, har jag ingen aning om. Onödigt vetande. Nu ska jag lägga mig i soffan och kela med katten. Märker att jag är rätt trött, så somnar nog säkert en stund. Blir några rader imorgon också, eftersom jag inte har någon julafton förrän på lördag. I morgon kör jag vanlig torsdag, fast en ledig sådan. Kanske blir det en promenad, kanske med kameran, kanske med katten. Fast katten ska få skivad leverpastej för att fira, ifall det nu föddes någon mirakelbaby just 24 december för några tusen år sedan. Men alla barn som föds är ju mirakel, så det är egentligen anledning att fira alla dagar. Det sker ju faktiskt mirakel varje dag, varje vecka, varje år.