SEXTURISTER

Hux flux var klockan sju. Då hade jag inte hunnit mer än kollat posten och bläddrat igenom veckans tv-tidning. Nu sitter jag och sörplar i mig grönsakssoppa direkt från burken. Inget man blir speciellt mätt på. Mer törstig, eftersom jag inte blandar ut den med vatten, som det står att man ska.

Tittade på dokumentären igår om sexturisterna i Venezuela, som var en repris från 2007. Det är svårt att sitta tryggt i en soffa i ett land som Sverige och förstå. Det är nästan svårt att ha åsikter om det. Nu behöver man ju inte ha det, men jag funderade naturligtvis. De här tjejerna jobbade på ett hotell, där män från alla hörn kom för att välja ut en tjej som sällskap under vistelsen. Blev de inte nöjda fick de byta. Bortser man från tjejernas fattigdom, så gjorde de detta av egen fri vilja.

Det här är ju egentligen inget konstigt. För inte så väldigt länge sedan, skrevs det om (tror Ving), hur de informerade turister via en bok eller häfte, om just detta liknande erbjudande för sina resenärer. De flesta som ser sådana här program ojar sig säkert och förfasar sig. Själv är jag kluven. Jag vet alldeles för lite för att kunna förstå deras situation. Naturligtvis led jag med dem. De var ju tvungna att göra som de blev ombedda, trots att de inte ville, annars fick de sparken och åka hem utan ersättning. Men är det här värre än andra arbeten i fattiga länder? Hur många sitter inte på en syfabrik och till slavlöner måste jobba dygnet runt och gör de inte det de ska, får de sparken. Arbetstagare här i vårt land, som inte följer arbetsrutiner och regler får också sparken.

Skillnaden är att vi har fackföreningar och arbetsgivare har inte rätt att behandla sina anställda hur som helst hos oss. Vi har övertidsersättning, arbetslagar mm. I fattiga länder existerar inte det, oavsett vad du väljer att jobba med. De här tjejerna valde sex med turister, vilket ger dem mycket mer inkomst än att slava i en syfabrik. Så mitt medlidande riktar sig inte enbart till prostituerade, utan till alla som lever där mänskliga rättigheter inte förekommer.

Det är så lätt att bara stirra sig blind på just sexet. Våra kvinnoorganisationer, som då och då gör sig hörda i media och vill förbjuda det ena och det andra som hör ihop med sex, skulle nog vilja "skydda" dessa unga kvinnor och försöka få till ett förbud för sådant här. Men skulle det hjälpa de här kvinnorna? Det här är ju värdens möjlighet för dem att få ihop till sina studier, att hjälpa sin gamla mamma eller sin familj, eller att ge sina barn en bättre möjlighet än de själva haft. De väljer hellre det här än, att för en spottstyver slita ut sig i en fabrik eller ett risfält. Enligt mig vore det idiotiskt att ta bort den här livlinan, genom ett förbud och det kom jag på i natt, kan man faktiskt dra paralleller med till vårt förbud och framförallt Norges, som kom till stånd pga afrikanska kvinnor på gatorna.

Det man kan göra, för att den här sysselsättningen i framtiden ska bli mer arbetsvänlig, framförallt i fattiga länder, är att öppna upp och informera. Börjar man i högstadiet, så finns det hopp att framtidens sexköpare har en annan syn, än många av dagens har. För sexköpare lär det alltid finnas. Männens kvinnosyn i gårdagens program var bedrövlig och hemsk. Nu vet vi ju att det finns män även här i Sverige, som har fel syn på sexsäljande kvinnor, fastän att de gärna vill nyttja deras tjänster.

Att se sin sexpartner, oavsett om de betalar för sexet eller inte, som ett objekt, kan aldrig bli bra sex och aldrig ge den njutning och välbefinnande som sex ska ge. Jag tror att de bara är ett fåtal. Jag själv har bara träffat på en enda och han ändrade sig. Men de enda som kan få de här att kanske tänka till, är vi som säljer sex. Att stå på oss, inte gå med på något som inte känns bra, att inte tillåta att någon gör oss illa på något plan, att säga ifrån om vi vill säga ifrån. Kvinnorna i programmet kunde inte säga ifrån, då de var tvungna att göra som arbetsgivaren sa. Vi kan säga ifrån och vi vet vårt värde, hoppas jag. I det här fallet kan man faktiskt säga, att mister du en, står dig tusen åter.

Mycket blev det om detta och kanske hade det platsat bättre på Expressenbloggen. Kanhända blir det framöver även ett inlägg där i samma anda ungefär. Jag hade ju lite tid idag mellan jobb och hobby, så satte på min slöa laptop. Det är något fel, antar jag. När ekonomin stabiliserats har jag planer på att köpa en ny mindre, behändig och mobilt bredband. Men det är fortarande bara i planeringsstadiet. det måste kollas upp ordentligt *ler*. Nåväl, jag satt en stund iallafall och försökte bland annat att hitta något om den här dokumentären. Det gjorde jag inte. Men jag hittade en massa annat intressant och tycker jag att det är intressant kanske några andra också tycker det. Ska när jag bloggat klart här, leta fram det igen på den här datorn och spara ett tag får vi se. Men kanhända lägger sig även det här, som artikeln till Corren gjorde.

Det jag läste idag, gav mig ändå lite andra infallsvinklar. Det är så lätt, även för mig, att ropa fy och usch och stackars tjejer, utan att tänka längre än till det jag ser. Det är bara att konstatera. Livet är inget paradis...alltid....och inte för alla och paradiset för mig är säkerligen inte samma som för tjejerna i Venezuela, Thailand, Afrika, Ryssland. Mitt paradis är nog inte heller samma som för dig, som just nu orkat plöja igenom mitt tisdagssvammel.