JAG GER MIG

Idag tänkte jag, att jag tar bloggen direkt, utan att fara runt överallt. Jag har väldigt svårt på den här stationära datorn hemma, att fokusera och bara göra det jag bestämt mig att göra. På den bärbara är det inget problem, antagligen för att jag inte gillar att inte använda mus. Eller så är det kanske för att jag de sista åren bara använt den till att skriva på och inte har några ritualer som jag har på den här. Jag klarade det nästan, det enda jag gjorde innan jag loggade in hit var att fixa en bild och läsa några bloggar.

Jag märker att jag är tvungen att ge mig nu. Jag har i det längsta gått utan strumpor, men igår tog jag på ett par. Idag tog jag motsträvigt fram en tjockare jacka. Jag har de sista veckorna haft en tröja och tunn kavaj. Det är inte alls en sådan här höst jag vill ha. Jag vill ha sol och klar luft och fina färger på träden. Jag tänkte ju, (precis som jag tänkte i våras och aldrig hann med) att ta bilen ut till en skog och fota lite fina höstbilder. Men nu. Noll inspiration. Just nu skulle jag faktiskt vilja vara en björn eller en igelkott, som drar sig tillbaka för att inte återvända förrän vårsolen börjar värma. Någon gång ska det bli så. Någon gång ska jag ha en stuga vid en skog och sjö och så min etta och när hösten kommer åker jag till varmare breddgrader och hyr en lägenhet till fram i april. Hyr jag lägenhet där det finns mycket svenskar, så skulle jag faktiskt kunna jobba lite om det föll sig så. Jobba, alltså inte sälja sex.

När jag kom hem nu ikväll vid halv sju föll ögonen på elskåpet här utanför. Glödlampan tändes häruppe så jag gick jag in och hämtade kameran för att ta ett kort. Fanns inte en kotte utanför...då. När jag kom ner med kameran kom en familj gående med sina barn och några ungdomar var på ingående. Men vad sjutton. Jag ställde upp kameran och posade utan att ta någon notis om de runt omkring. Kan ni förstå varför de log och tittade lite konstigt på mig?

Jag gjorde bilden svartvit, för väskan är en favvis, som är lätt att känna igen med färg. Kanske den är ändå.

Bloggarna jag läste ikväll var Katrin Schulmans och Gynnings. Jag måste snart rensa bort en del bloggar som jag har på mina favoriter. Jag har kanske ett 20-tal, men läser bara 10 på sin höjd. Utav de tio är det kanske bara fem som skriver dagligen. Skit samma. Det var inte det jag skulle skriva. Dit jag ville komma var, att jag den sista veckan även börjat klicka mig in på Schulmansidan 1000 apor. Varför undrar jag också. Det är inte min stil och inte min humor, men mamma Schulman skriver rätt bra och praktikanten Amanda är kul. Jag läste Alex blogg när han bloggade på aftonbladet och mellan raderna fanns mycket och det kommer fram även på hans blogg här.

Nåväl. Nu kommer det jag ville ha sagt *ler*. Idag hittade jag något jag tyckte var kul. De nya ansiktena på Arlanda som på afficher visar välkommen hit. Den ena är på Tito och den andra på Christer Petterson. Det är rå humor visserligen, som inte är min smak, men den är så uppenbar så därför är den kul även för mig.