MÖTE I SKOGEN

Det blev en lugn start på min lilla semester. Men skön. Lustigt är ändå, att fast jag bestämt att ta varje dag som den kommer, så far tankar runt på saker som det skulle vara skönt att bli av med. Typ föra in denna jäkla bokföring och kontakta revisorn och att ta tag i skrivprojekt som ligger, köpa tvättmaskin. Plus ta mig tid att vara lite social också. Plus att då också bara vara och skämma bort mig själv. Men en vecka! Herregud.
På fredag fylls lägenheten av ungdomar och då bör skåpen vara fyllda och matplaneringen vara gjord. På lördag kommer äldsta avkomman ner från huvudstaden. På måndagmorgon, upp tidigt och skjusa ett par tuturduvor till flygbussen och sedan till ettan för ett ganska tidigt morgonmöte med en känd person. Ja, känd av mig förstås *ler*. Men av någon anledning jag inte vet, så har jag gjort ett kryss för onsdagen. Så då blir det en planerad ledig dag igen.

Igår vaknade jag ganska tidigt, redan vid halv åtta. Hämtade kaffe och mackor och tog med till sängen. Det var länge sedan jag gjorde det och det kändes så lugnt med vetskapen att jag har flera lediga dagar framför mig. Läste ut Lundell och ska nu börja med den senaste översatta boken av Coelho Häxan från Portobello.

Tog sedan på mig shorts, regnjacka och stövlar. Stoppade kameran i fickan, greppade stavarna och begav mig ut i regnet. Gick upp till skogen. Så livsbejakande, så befriande, så ett med naturen och så ovanligt lugnt och tyst. Regnet, lugnet, doften var som livselixir.
Jag gick ifrån spåret och in i skogen för att kunna knäppa lite kort, utan alltför stor risk för upptäckt. Men det är en spänning i sig *ler*.

När jag står där med kameran i hand och försöker hitta någon bra sten eller stubbe att rigga kameran på, så knakar det till precis bredvid. Jag stannar upp mitt i rörelsen och håller nog sjutton också andan. Det knakar igen bland buskarna och träden. Jag börjar bli smått rädd, att det ska vara en älg, eftersom ingen människa dyker upp. Älgar är fina och ståtliga djur, men jag vill inte stå öga mot öga med någon ensam i skogen. Jag vågar inte röra mig, för i tanken är jag nu säker på att det är en älg.

Så plötsligt rister det till, precis bredvid mig och jag ser bakändan av ett rådjur. Hade jag satt mig på huk vid första knaket, så hade jag kanske kunnat fått en bra bild. En timma ungefär var jag i skogen och jag stötte på ännu ett rådjur. Mycket tankar och funderingar får fritt spelrum, när man befinner sig i en regnvåt skog. Så när jag kom hem skrev jag lite stolpar. Efter en skön, lång dusch lyfte jag luren för att ta tag i samtal jag borde ringt för länge sedan. De resulterade bla i ett besök av en tjejkompis imorgon måndag,( bio gick inte, då de skulle bort i veckan) och ett litet trevligt umgänge igårkväll med ugnsbakade grönsaker och några glas vin.

Jag vet inte hur mitt förhållande till vin har blivit *ler*. Jag kan bli sugen på ett glas och det är jättegott, men vid andra glaset blir jag mest däven och det är inte gott längre. Det kan ju i och för sig vara bra kanske. Men innan jag kom till vinet, så totade jag ihop ett nytt Expresseninlägg, utav mina stolpar från skogen.

Nu ska jag nog mäta ut upphänget på hallspegeln och ge mig i kast med borrmaskinen. Så här dags bör väl de flesta vara vakna i huset. Apropå makapären jag inte visste vad det var, så har jag fått diverse förslag i mail. Troligtvis är det en apelsinskalare och det hade jag nog aldrig kunnat räkna ut. Nu åkte ju makapären samma väg som brevet, alltså i soporna, så jag får fortsätta skala för hand.