KARBOPLATINGIFT NR.5 och SNART PALLAR JAG INTE LÄNGRE

Femte gången med det här giftet idag och det känns så jäkla meningslöst att pumpa in gift i kroppen som inte gör någon verkan. Ingen verkar riktigt ansvara för den här giftomgången. Det är känslan jag får. Den läkare jag träffat mest och som var den som introducerade mig på den här långa cancerresan och även den som i samråd med bl.a. lungmedicin och andra läkare beslutade om Karboplatin är ledig året ut. Och den läkaren som tömde mig första gången och som jag träffade 31 juli gjorde bara ett inhopp på gynmottagningen då under semestertiderna, fick jag veta idag. Att det var han som ringde och informerade om beslutet berodde nog på att läkare A bett honom om det, för att han själv inte var där.

Så jag känner mig lite vind för våg. Tidigare har det varit bestämt från start hur många gånger som planeras och när det ska bli röntgen och läkarbesök osv. Inte den här gången. Kanske finns det en anledning att läkaren tagit långledigt funderar jag. Kan inte vara lätt att försöka hjälpa sina patienter och så dör de undan för undan. Låter krasst, men så är ju verkligheten. Långt ifrån alla cancerpatienter blir botade, fast många blir och forskningen går framåt. Andra kan få några extra år, men sedan hinner sjukdomen ifatt igen. Mitt mål är ju att fixa fyra år till och det tror jag på, men då vill jag inte leva så begränsat och dåligt som jag gör nu.
Fast nu vet jag ju inte om läkaren verkligen är ledig, eller om han styr med annat... utbildning eller något. Men det tror jag inte.

Nåväl, jag känner i alla fall att min bägare snart rinner över. Jag är rädd att hamna i någon depression om jag inte får hjälp snart. Inte konstig när jag knappt kan gå på toaletten utan att luften tar slut och idag mätte jag mig och nu var diafragman uppe i 93cm och av tidigare erfarenhet vet jag att det nu kan gå snabbt med ökningen och det gör att andningen blir ännu mer ansträngd. Men än så länge funkar det att tvinga mig till små sysselsättningar och att ha vissa rutiner för att inte sjunka för lågt.

Jag beklagade mig återigen för sköterskan och hon förstår ju mitt dilemma, men kan inte göra annat än framföra det till den läkare som är där just då. Vill sedan läkaren inget göra så kan inte sköterskan göra mera. Jag kan, hur lustigt det än kan låta, ha en viss förståelse för läkarna är överhopade av jobb. Att ta tag i mitt problem kräver engagemang och läkarmöten och diskussioner eftersom det är nytt gift som krävs. Och.... det finns de som har mer akuta och allvarliga problem än jag. 

Läkaren som fixade akutröntgen åt mig förra veckan anser att jag ska fortsätta ett tag till med det här giftet, sa sköterskan. Hur länge är ett tag till? Det kan omöjligt sköterskan svara på. Har hon ( läkaren) pratat med andra läkare om det ? undrade jag. Nej, det var hennes eget beslut.  Hon hade röntgensvaret med sig, men jag fick inte kopian, det är läkare som ger ut det. Enligt det så var det ingen propp i lungan, var det första sköterskan sa och då insåg jag att läkaren misstänkt det och därför var snabb med röntgentid. 

Ja,ja, inget fel med det, men det var ju inget jag ens tänkt på då jag dagligen tar proppförbyggande sprutor och det skulle antar jag gett andra symptom också. Ingen vätska... tack och lov... för det däremot hade jag oroat mig lite för. Jämfört med tidigare röntgen i september så hade lungförändringarna ökat ännu mer både i höger och vänster lunga. Väldigt väntat enligt mig. Dessutom hade vätskan i buken ökat markant. Tacka sjutton för det när de tog mina rosa piller ifrån mig *ler*.
Röntgensvaret och ökningen av cancermarkören talar sitt tydliga språk, anser jag. Lägg därtill mitt dåliga mående som bara blir sämre, så kan jag inte fatta varför de inte försöker hitta en lösning, utan bara fortsätter att ge mig verkningslöst gift.

Sköterskan undrade om jag inte ändå skulle tömma ut den vätskan jag har i buken för att eventuellt lindra andningen en aning. Men 93 cm är för lite. Vänta tills jag är uppe i 96-97, sa jag då risken för felstick är mindre. Och där är jag kanske redan om en vecka. Men en läkartid vore inte fel att kräva, ansåg jag och helst då till en annan läkare för att få två åsikter kring det hela. Hon skulle se vad hon kunde göra. Jag kan tycka att det är skit att man som sjuk ska behöva tjata sig till sina rättigheter. Jag är annars jättenöjd med den vård jag fått. Finns inget att klaga på, förutom nu och naturligtvis finns det en orsak bakom kulisserna som jag inte känner till. Onkologsköterskorna är fantastiska och gör vad de kan och mer till och försöker bevara sitt lugn och goda humör fast de springer som skottspolar mellan rummen och patienterna. Jag hoppas verkligen att de får valuta för sitt slit. Jo, jag är rätt duktig på att ge dem respons och beröm... och lite pepp när det behövs och är läge.  

Blodproverna så perfekta de kan bli. Inga avvikelser förutom då de vita blodkropparna som har lite högt värde, men det minskar lite för varje vecka. Speciellt njurarna tar skit av det här giftet, men helt okej värde även där än så länge och HB 141. Så visst finns det saker att glädja sig åt och det är dem man ska se och fokusera på. Försöka i alla fall.

Inte vet jag hur sköterskan bar sig åt, men när jag var klar hade hon fixat en läkartid åt mig. Till på torsdag redan och till den läkaren som tömde mig andra gången. Ingen aning om hur bra hon är för övrigt, men det kan bli ju bli hur bra som helst eller tvärtom. Hon verkade driven och rak på, minns jag, men, men. Det blir som det blir och jag är ännu en liten bit på väg i min kamp att få må bättre än jag gör nu.

Tog en bild på diafragman när jag kom hem för dokumentationen. Det som skiljer sig från de tidigare gångerna är att jag inte fått några prickar och utslag på magen... än.