ETT SKRÄMMANDE SAMHÄLLE

Tidig söndagkväll och jag bänkar mig för en stund vid datorn och njuter av lugnet. Det kan låta som att jag tycker det är jobbigt när ungdomar kommer och gör mig sällskap en helg så här helt apropå. Så är det väl inte riktigt. Jag är himla glad att de vill hänga här hos mig en hel helg, men jag tycker också att det är skönt när jag blir ensam igen. Balansen vet ni *ler*.

Trodde det skulle vara lite sol idag. Men icke. Jag gick ändå en kortare tur med stavarna när jag vaknade framåt halv tolv. Ungdomarna hade då bullat upp sin frukost och skulle se reprisen på Idol. Efter en snabb promenad och dusch på det, så var det såå gott med kaffe. Tände tredje ljuset och förhörde läxor innan filurerna gav sig iväg.

Känner ni igen mannen på dagens bild? Jag skulle inte göra det, om jag inte visste vem det var. Jag klickade in mig på Aftonbladet för att se hur lucianatten varit i landet. Verkade som att den var ganska lugn. Men när jag scrollar förstasidan ner, så kom jag att tänka på den här mannen. Det är George Orwell, brittisk författare. Han dog 1950. Året innan skrev han boken 1984. Jag har inte läst den och inte sett filmen, som jag minns. Men jag har ju läst OM boken.

Det är en roman som utspelar sig i en tänkt framtid, där det varit ett tredje världskrig. Samhället består av fyra myndigheter, som styr allting. Sanningsministeriet som har hand om propaganda och lögner. Fredsministeriet som har hand om krigen som pågår. Kärleksministeriet som har hand om lag och ordning genom någon slags tankepolis och Överflödsministeriet som har hand om ekonomin och fattigdomen.

Invånarna bevakas ständigt. Varje hem har en tv, där de dels matas med proaganda, men även övervakas och den ska alltid vara på. Typ Big Brother. Idag är vi snart inne i 2009 och jag vill mer och mer ställa mig utanför samhället, för det blir mer och mer skrämmande för varje dag. Det har väl inte undgått någon att regeringen nu förbereder ännu en avlyssningslag i svansen på FRA och Ipredlagen. Lagförslaget innebär att information om alla telefonsamtal, e-post, sms och fax ska lagras och kunna krävas ut av polisen och Säpo.

Idag läser jag hur forskare med hjälp av magnetkamera kan omvandla din hjärnaktivitet till bilder på en dataskärm. En form av tankeläsning och man kan även filma drömmar vi drömmer. Varför forskar man om sådant här? Är det för att det är kul och roar vissa forskare? Det finns så oändligt mycket viktigare saker att forska om, anser jag. Drömmar är viktiga och något jag själv tar hjälp av. Men jag tror, att det är viktigt att tolkningen kommer inne ifrån en själv och de flesta drömmar ska man bara släppa. Man inser när en dröm är viktig, om man nu vill och är mottaglig för den tron förstås. Alla är vi olika. Sådan här forskning är otäck för mig.

Jag scrollar vidare och ser en artikel som talar om att någon/några roat sig med att göra en site på nätet där de publicerar namn, personnummer, bild och domar på både de som redan avtjänat sitt sexbrott och de som ännu inte gjort det. Det mest skrämmande för mig är inte tilltaget som upphovsmännen gjort, utan ställningen i tidningens röstning. Av 21.963 personer tycker 77.4 % att det är okej att hänga ut sexbrottslingar. Varför tycker dessa, att det är okej? Vad bär dessa människor på i sitt inre, som gör dem så nästan hatiska till de medmänniskor som av någon orsak tappat sina spärrar? Eller är det bara så, att man MÅSTE tycka illa om de som begår/begått sexbrott, annars blir man själv bedömd av sin omgivning? Ungefär som det var åtminstone tidigare, vad gällde sexköp.

I Orwells 1984 blir folket matade med hur de ska tänka och tycka via en tv. Vi blir exakt likadant manipulerade via media. Jag har fått okej av tjejerna som skrev arbetet jag nämnde härom dagen och kommer framöver att skriva om just det här på Expressenbloggen. Blir kanske inte förrän efter alla förestående helger, men det blir, för jag anser att det är en viktig bit att ta upp. Både språket som används och sättet att framställa en sak på, har betydelse för mottagarens ställningstagande. Många gånger en form av ren manipulering. I 1984 förekommer också några olika språksätt, vilket jag inte tänker skriva om just nu och här.

Något annat som är på tapeten nu, är aktiv dödshjälp. Jag är väldgt kluven i den frågan och jag anser, att man måste vara väldigt insatt för att överhuvudtaget kunna ta ställning. Jag förespråkar livet hur jävligt det än är, samtidigt anser jag att varje människa vid sina fulla sinnens bruk ska ha rätt att bestämma över både sitt liv och sin död själv. Resultatet här är för mig lite fövånande och motsägelsefullt om man ser till andra röstningar i andra frågor som rör människans eget val. Av 3039 personer anser 64% att det är okej med dödshjälp. Själv är jag lite rädd för att det kan bli en legitim utrensning, men jag vet som sagt, alldeles för lite. Jag är som 20.1 % ...tveksam.

Tveksam är jag också till om jag ska se Svenska hjältar nu ikväll på tv3. Men jag gör nog det ändå. Det finns så väldigt många vardagshjältar och visst är det bra att de uppmärksammas. Absolut är de värda det. Men det får inte bli någon prestigesak. Är man hjälte så är man det av sig självt och utan att räkna med andras berömmelse över det man gör och utan att tänka på sig själv. Men det är väl antagligen så de här hjältarna agerat.Jag hoppas det iallafall och ska nog se det. Tårarna kommer säkerligen att skvala *ler*. Det gjorde de i fredags när jag såg Idol. (Inom parentes...Gynning såg man som tv tittare inte mycket av. Hon värmde väl bara upp publiken på plats.) Iallafall är det liksom ingen gråt, tårarna bara kommer och de går inte att hindra, så de får väl rinna på bäst de vill. Jag tror det hör till åldern *ler*. Det är nästan bara när det handlar om glädje eller rördhet, inte om jag skulle bli ledsen eller arg över något. Nu blir jag ju så sällan arg ha, ha.

Nåväl. Jag avslutar söndagskvällen som jag gjort de senaste tre söndagarna...med Wallander. Hur morgondagen blir, ser vi då.