ONSDAG MITT I VECKAN

Om en halvtimma drygt ringer de från vårdcentralen och jag sitter och leker på paint istället för att göra som på bilden. Jag tänkte igår att jag som idag då skulle blogga efter frukostsurfen och sedan lämna datorn för att bli klar med åtminstone det första trollet. Men det är som om någon trycker ner mig *ler*, så jag inte ska resa mig. Kommer jag bara igång så skulle det inte ta så lång tid för är ju inte mycket att sticka egentligen. Det tar bara emot av någon anledning. Kanske för det är så många olika bitar som jag stickar samtidigt.... fötter, ben, armar ,händer, tröja, hals och ansikte, så det blir många nystan att hålla reda på.

Nåja, det ordnar sig nog. Jag ringde vårdcentralen i alla fall som sedan i vanlig ordning ringer upp. Jag stör mig lite på det systemet. Men det är kanske bättre än att de bara har en timmes telefontid typ.

-0.3 var det i morse när jag kollade termometern. Morse och morse, men strax före nio när jag gick upp. Nu har jag inte kollat på länge så kan ju ha varit minusgrader tidigare så dags. Inget kul i vilket fall. Men snart är det januari och sedan en lång och grå februari som jag hoppas går jättefort. Och sedan om man har tur kan man nästan börja få vårkänslor igen. Under april, maj, juni kan för min del gärna tiden få stanna. Om jag mår bra då vill säga.

Idag känner jag varken av rygg eller mage. Inte än i alla fall är väl bäst att tillägga. Jag bara hostar och går sakta, sakta när jag rör mig för att slippa tungandningen. Jodå, lite måste jag ju röra mig, men fatta hur försvagade musklerna blir. Egentligen borde jag gå ut en pyttesväng för att få frisk luft. Få se i morgon om jag uppbådar kraft till det. Soppåsen är full, så bör gå ner med den och då kan jag ju gå runt huset samtidigt. Men det är alltså bara vad jag tänker idag. I morgon tänker jag kanske något helt annat.

När vårdcentralen ringt ska jag gå och steka ett ägg och potatisen från igår. Hade från början tänkt äta sallad med couscous och kokt ägg och mangorajadressing. Men det kändes så jobbigt att koka både ägg och couscous och därtill skära grönsaker. Jag vet att ingen som inte själv varit i min situation kan fatta hur stora hindren kan vara bara för minsta lilla. Sånt man inte ens reflekterat över förut. Det är ganska så frustrerande, men man vänjer sig någorlunda och accepterar situationen. Fast man hoppas förstås att snart vara "normal" igen.