måndag, oktober 19, 2015

KARBOPLATINGIFT NR 2

Här ligger jag och ser beslutsam ut, medan min kropp fylls med gift. Hade en helt ny och okänd sköterska idag. Hon var lika trevlig som de andra jag träffat, men jag vill ju helst ha "min" vanliga som kan min historia och som känner mig. Men jag måste ju ge henne en chans, men jag var på min vakt hela tiden, fast så svårt är det ju inte att få till droppgiftet kan man tycka. Och hon fixa det galant och inga problem med dosan i dag heller tack och lov.

Men "min" sköterska fanns där också så hon kom in senare och förklarade att de hade andra sköterskor ibland nu eftersom det är mycket att göra och de kan det här, men de har normalt hand om bröstcancerpatienter. Jag är en gyncancerpatient. Och nästa vecka är inte "min" sköterska där (höstlov) så då får jag dagens eller någon annan. Men ingen är nybörjare utan jobbat flera år inom onkologin. Visst har jag en fantastiskt sköterska? Som tar sig tid att förklara för en patient som mig som inte litar på vården i första taget, så att jag ska vara mentalt förberedd nästa vecka. Den andra sköterskan som jag haft ibland och som jag har förtroende för kan ha gått i pension. Jag är inte säker, men vet att hon pratat om att det inte var långt kvar och att jag blev förvånad för hon såg mer ut som 50 än 65.

Blodstatusen var helt okej, enda avvikelsen även nu var de vita blodkropparna som ligger lite högt. HB uppe i 143 och inga avvikelser vad gäller njurar och lever. Berättade förstås om helgens smärta, men det är bara att avvakta och se hur det utvecklas. Om det kommer tillbaka och håller i sig som nu sist. Då ska jag ringa medan jag har ont så jag kan komma in och göra en undersökning medan smärtan är aktuell. Fast jag ringer ju inte på en lördag eller söndag, sa jag, om jag kan hantera situationen. Nu kunde jag ju inte hanterera den i helgen, tyckte de eftersom jag proppade i mig värktabletter som inte hjälpte och ska jag ta värktabletter typ Panodil så ska jag ta två på en gång. Och efter att ha upplevt den effekten igår så hade jag redan innan bestämt att jag nog ska göra det om det blir aktuellt igen. 

Efter de två i går morse har jag inte tagit något. Visst känner jag av sidan vid djupandning och hosta, men det är inte mer än så, alltså helt hanterbart.

Min lilla skruttunge dök upp vid halv tolv efter sitt jobbärende. Jag är så stolt över mina barn, vilket jag hoppas och tror att de flesta föräldrar är. Om allt går vägen vilket är 99% säkert så har jag två ungar som är under 30 och som avancerat rejält inom sina jobb. Med en månadslön över tre gånger så stor som jag har nu. Jag är så himla tacksam att det gått så bra för alla mina avkommor, med tanke på det samhälle vi har nu. Och om allt går vägen så är snart den här skruttungen tillbaka i sin gamla hemstad, med en massa nya erfarenheter på flera plan.

Avkomman hade plockat ihop varsin sallad på Maxi, men jag kunde inte äta något så tidigt. Men det var så himla gött när jag kom hem vid fem att bara öppna kylskåpet och ta fram en sallad helt i min smak. De vet ungarna vad morsan gillar och inte gillar *ler*. 

Sedan fick jag skjuts ända fram till onkologens entre innan personen styrde kosan uppåt landet igen. För mig var det här lilla korta besöket ett stort lyft i vardagen.

I morgon när jag har Kortison kvar i kroppen har jag bokat in tvättstugan. Hög tid nu att bli av med smutstvätten. Nästa vecka, dagen efter giftinvasionen har jag som mål att klara av att putsa fönster. Men det märks då. Tisdagar blir det nu de två kommande gångerna som jag får giftet och provtagning fredagar istället för torsdagar. Spelar ju inte mig någon roll vilken dag det är. Jag har ju gott om tid *ler*.  Snart dags för Ängelby"komedin".
   

2 kommentarer:

Hans-Eriks funderingar sa...

Greta, Bra att du får bästa behandling

Gretas Svammel sa...

Ja vi får väl hoppas det är det...Hans-E. Onkologpersonalens bemötande är i vilket fall hittills oklanderligt.