måndag, juni 01, 2015

ROSTAT BRÖD, CELLGIFTSRESISTENS med mera

Idag tog jag fram nästa pryl som jag inte haft framme sedan jag flyttade hit -011. Brödrosten. Jag är ingen större fan av rostat bröd, men ibland kan det vara gott som ombyte... om den står framme vill säga. Alltså inte här hemma. Nu hade jag köpt ett ljusare surdegsbröd som visserligen var ätbart, men inte så att jag längtade efter att sätta tänderna i det på morgon. Därför fick jag iden att testa att rosta det, samtidigt som jag underhöll brödrosten. Brödrosten gick inte sönder i alla fall som våffeljärnet gjorde och mackorna blev inte speciellt godare än om jag inte rostat dem. Lite knaprigare bara.

Jag läste idag att vi har inte haft en sådan usel Maj sedan 1962 och då kan jag ju lätt påstå att jag aldrig upplevt det. Jag var visserligen åtta år -62, men om maj var regnig och kall, eller varm och solig tror jag inte att jag var medveten om.

Jag läste även en annan sak som jag har för mig att jag nämnt någon gång förr och som jag anser vara helt förlegat i den tid vi lever i nu, med ökad jämlikhet bl.a. Det här att mamman alltid ska vara den som barnbidraget betalas ut till. Utifrån artikeln verkar det som att man i alla fall nu kan få det ändrat till pappan. Men när vi fick första barnet vilket är snart 30 år sedan så reagerade vi direkt på att barnbidraget automatiskt gick till mig. Vi försökte få det ändrat, mest för att protestera mot enligt oss en idiotisk regel. Men det gick inte. Jag minns inte om det spelade in att vi inte var gifta, fast det borde inte ha spelat någon roll då vi båda var biologiska föräldrar.

I det här aktuella fallet var det en familj i Malmö, där mamman jobbade i Danmark. När försäkringskassan upptäckte det så krävde de fem års barnbidrag tillbaka. Men hör och häpna... om det varit pappan som arbetade i Danmark så hade det varit grönt. Det finns nog mycket, mycket kvar att göra vad gäller jämställdhetsaspekten.

Idag ska jag nog mest ta det lugnt. Jag är trött även idag och det kan vara lite svårt att veta om jag ska acceptera det, lägga mig i soffan och ömsom läsa och ömsom slumra, eller om jag ska tvinga mig till att exempelvis ta en promenad. Magen spökar som vanligt, men jag tycker nog än så länge att det är hanterbart och då tycker jag själv att jag kan avstå soffan. Jag vet inte ännu hur det blir. Kanske båda.

Jag ska i alla fall tvätta hårmössan, det har jag varit på gång med ett bra tag. Hemsidans uppdatering ska jag förstås ta tag i innan jag lämnar datorn.

Jag har ju försökt hitta info om resistens mot cellgifter, vilket som sagt inte varit så lätt. Hittade en avhandling från 2008. Nu har mycket hänt sedan dess, men där stod bl.a.
 I längden är det bara hälften av alla patienter med äggstockscancer som svarar på den medicinering de utsätts för. Vad som orsakar skillnaden i hur patienterna svarar på cellgifter är idag inte helt klarlagt, men en bakomliggande orsak kan vara att tumörerna har olika biologiska egenskaper.

Jag skulle tro att idag är det lägre än 50 %, men är det 30 % så är det väldigt högt ändå. Jag har kopierat vissa bitar av det jag hittat som jag ser som relevant för mig och skrivit ut. Ska bli lite intressant att höra vad läkaren anser.
Naturligtvis informerar man ju inte patienter att risken är hög att gifterna inte tar. Men jag tycker nog ändå man bör göra det vid ett snabbt återfall, eller som i mitt fall där man ser innan behandlingen har avslutats att effekten uteblir.

Hade jag varit mer insatt och inte så trött och orkeslös i höstas så borde jag ha reagerat på prickarna som återkom bl.a. innan jag avslutat behandlingen. Men då hade jag bara ett mål.... att sluta med gifterna och bli som vanligt. Allt annat, alla tecken, den ökade vikten, prickarna och även läkarens ord att något är på gång förträngde jag. Ett normalt beteende tror jag, efter 24 veckor med cellgifter där man mått skit. Nu är jag mer på min vakt. Målet är detsamma.... att bli som vanligt, men förutsättningen för det är ju att gifterna gör nytta. 

 

2 kommentarer:

Unknown sa...

Greta
Du fixar cancer och cellgifter. Du är en målmedveten kvinna!

Gretas Svammel sa...

Vi får se...Hans-E... men det är ju målet.