ANFALL AV BIVERKNINGAR

Bild från i går morse. Kände ingenting i magen när jag vaknade i går, vilket är väldigt ovanlig. Det brukar alltid vara någon form av värk eller obehag. Så jag var förstås glad och positivt överraskad. Men bara för att magen var lugn just då... vill poängtera just då.... så var jag för den skull inte pigg och sugen på att ta tag i saker att göra.
Söndagens tvätt var inte inplockad ( är den fortfarande inte ) men det orkade jag inte, lampan i hallen gick när jag skulle tända på morgon men orkade inte klättra upp på stol och ta ner ny lampa och byta. Blomsterfröna jag satte om ni minns, dör väl snart i sina små krukor, men orkade inte börja plantera om. Diskmaskinen är inte heller upplockad.

Jag var helt och totalt orkeslös i hela kroppen, vilket tar även psykiskt, samtidigt som jag var/är
  så himla trött på diafragman. Missnöjd med min kropp, med mitt mående, min orkeslöshet och med min situation. Hängde vid datorn några timmar utan att egentligen göra något. Kan nog påstå att jag var lätt apatisk för stunden.
Kvart över tre körde jag ut huvudet på balkongen för att kolla hur mycket moln det var. Just då sken solen så fint så satt där typ en kvart tills ett stort, tjockt moln kom och gömde solen.

Måste ju äta fast jag inte var det minsta hungrig, så värmde en färdigpaj med lök, ost och kantareller och petade i mig. Var fortfarande stora moln framför solen så lade mig sedan i soffan och somnade bums. Vaknade runt halv sex och kände att magen inte var så lugn längre.
Det är inte längre samma som tidigare med magsug som sedan övergår i varierande slag av illamående. Nu är det värk som förflyttar sig och som i lördags små uppstötningar som inte är riktiga kräkningar med klökningar. Heter det så månntro?

I går var det först bara värk. Jag låg kvar ett tag i förhoppning att det skulle bli bättre, men istället började jag må illa. Fick då iden att testa Silicolet som jag införskaffat. Påminner om silikon, trögflytande massa som jag blandade i lite vatten och slutligen fick i mig. Det ska då lägga sig som en hinna i magsäcken och lindra illamående och även gaser. Lade mig igen för att invänta effekten.

Jodå, effekt blev det. Men inte den effekt jag hade önskat. Illamåendet tilltog ordentligt och efter knappt tio minuter kände jag att jag var tvungen att spy. Jag hatar att spy, det gör väl nästan alla, så jag sväljer och sväljer i tron att slippa spy. Jag rusar upp, inser att jag inte hinner till toaletten utan slänger mig över vasken i köket. Då var det synd om mig faktiskt *ler*. På riktigt. Jag kräktes upp pajen och troligtvis silicolet. När magen var tom återgick jag matt och med darriga ben och med tårar i ögonen till soffan. Just då tyckte jag livet var riktigt, riktigt eländigt.

Men det kunde bli lite värre. Hann inte mer än slänga mig i soffan förrän tarmarna satte igång och jag fick koliksmärtor. Hasade mig ut till toaletten och nu kunde man snacka diarré i ordets rätta betydelse. Några minuter efter första omgången var det dags igen. Blir det över fyra gånger sa de på onkologen så ska jag ringa. Nu blev det bara två tack och lov. Jag ska vid tillfälle köpa hem medel mot diarré.
Illamåendet ville inte riktigt ge sig så jag tog slutligen en behovstablett mot illamående, som hjälpte. Helt slut och törstig till förbannelse intog jag soffan igen. Önskade att jag haft blåbärssoppa eller nyponsoppa hemma, men jag äter ju normalt aldrig sådant. Jag klunkade i mig vatten istället så försiktigt jag kunde för att undvika att det skulle komma upp som kaskadspya, vilket hänt med både vatten och kaffe när det liksom inte får plats i magen, på grund av vätskan i diafragman.

Låg och tänkte att kroppen är fantastisk ändå som skriker efter vätska, så man kan återställa balansen. Vid halv nio-nio var det dags att ta kvällens gifttablett. Förstå att det tar emot. Man ska ta den vid samma tidpunkt varje gång och senast 30 minuter efter måltid. Man ska alltså inte ta den på tom mage. Jag kunde ju ingenting äta då, men fick i mig en banan med mycket möda.

Man måste ju tro. Men jag har svårt att tro på den här tabletten av någon anledning. Har inte diafragman minskat på de här första fyra veckorna, så vill jag inte ta den mer. Så känner jag nu i alla fall. Ibland tänker jag att jag ska "glömma" den, typ var femte- sjunde morgon.
Antagligen var gårdagskvällens anfall biverkningar av ovanstående tablett, men det kunde ju också vara Silicolets fel, eller något i pajen. Det sista var långsökt jag vet.

Idag är orken lika långt borta som igår och det stör mig så ofantligt. Jag sitter i morgonrocken fortfarande för jag måste duscha av mig, hitta något i klädväg som döljer diafragman någorlunda och gå bort till Ica för att köpa Proviva och blåbärssoppa, plus annan matsoppa och lite frukt. Just nu känns den promenaden jättejobbig, men det får ta den tid det tar. Försvinner molnen till eftermiddagen så blir det balkongen då, om jag inte ligger däckad i soffan igen. Tvätten ska jag försöka få in där den ska vara också. Något mer orkar jag nog inte.
I morgon ska jag banne mig vara piggare. Det är vad jag vill i alla fall.