HUR STÅR DET TILL I VÄRLDEN ?

Jag har egentligen inte tid att blogga nu. Hörde jag ett skratt? Orsaken är att jag glömt skriva i papperen till soc. Brukar försöka få iväg dem runt 14e - 15e så jag hinner få pengarna tills räkningarna ska betalas. I går kväll när jag ögnade igenom tv-tablån slog det mig att det ju för sjutton var den 18e och då kom jag ihåg soc. Så jag fixade dem direkt men jag måste ju gå ut och posta skiten också. Och det är det jag borde göra nu innan det blir mörkt och innan postlådan töms.  Visst är jag jätte tacksam för att den här hjälpen finns ( fast jag tycker inte den skulle behövas i fall som mitt ), men jag hoppas inte det dröjer tills jag slipper stå på pass till höger och vänster..... soc., FK och AF.

Att jag då ändå sätter mig och skriver, är för att jag funderar så mycket och vill ha ur mig det medan det ligger först i hjärnkontoret. Det är egentligen hela vår samtid jag går och funderar på. Och oroas över. Jag och med stor säkerhet många med mig, känner mig inte hemma och blir mer oförstående för var dag över vilka attityder som dominerar vårt samhälle... och världen.... i alla fall Europa. Samhällsförändringar har alltid skett över tid. Det är ju oundvikligt och normer som tidigare var tabu blir plötsligt en accepterad norm och tvärtom... det som tidigare var accepterat är nu tabu.

Men nu verkar det som om mycket gått över styr. Som om egot helt tagit överhanden. Som att folk inte längre är kapabla att känna förståelse, ödmjukhet och medmänsklighet. Jo det finns naturligtvis folk som kan det ännu. Men det är som att det är mer regel än undantag att folk beter sig som om de hade någon psykisk störning. Jag skiter väl i andra ungefär. Om det beror på att många mår dåligt idag vet jag inte, men är inte omöjligt. Finns väl en nyligen genomförd undersökning som visade att majoriteten av de som medverkade skulle vilja byta jobb tex. fast de vågade inte. Många är arbetslösa och många sitter i Fas3 skiten och en hel del är tvingade att ta jobb som de egentligen hatar. Samtidigt som många har ett jobb de gillar men med så stor arbetsbörda att de nästintill går under. Vi snurrar i stort sett bara runt, runt i ett ekorrhjul. Och de som har bra jobb, tillfredställande ekonomi, är friska, de har naturligtvis svårt att tänka sig in i någon annan situation och framförallt någon annans. Samt att en del troligtvis är lite rädda för att ens tänka tanken att de själva ska hamna i en sämre situation.

En annan aspekt på att folk idag har svårt att förstå andra, tror jag kan vara brist på social kontakt. Alltså verkliga möten. Det är mer status att ha många låtsasvänner på Facebook och många okända följare på instagram och twitter, än att ha riktiga vänner. Nu fördömer jag inte Facebook, det har ju visat sig ha många fördelar om det hanteras med måtta.
Ytterligare en aspekt kan då vara att man känner sig osedd i det verkliga livet, plus att man kanske inte heller vet hur man ska bete sig socialt och då måste framhäva sig själv på mer eller mindre suspekta sätt, där endast ens eget ego är i fokus.

Men det här med empati verkar tyvärr bli en mer och mer sällsynt egenskap hos folk. Tycker jag alltså. Jag sitter ju bara här och funderar, tänker och tycker för mig själv. Det är inte många, om ens någon, i min bekantskapskrets som tänker som jag, eller som ens orkar tänka i de här banorna.

Varför började jag fundera på det här nu, kan man fråga sig. Men det är ju inte första gången direkt, men sedan lägger det sig till ro ett tag för att plötsligt poppa upp igen vid olika tillfällen. Tillfället nu som gjorde att de här vilande tankarna vaknade upp, var när jag läste om hur paket behandlades. Jag har inte sparat länken, men ni kanske har läst om hur personalen kastar med paketen. Var väl DHL eller vad det heter som det handlade om. Vad är det som får den här personalen att agera så? Att förstöra för de som beställt varor. Den frågan får jag aldrig svar på.

Idag såg jag någon rubrik om en man som hetsat en rovfågel till döds och sedan fotat sig själv med fågeln och lagt ut på nätet. Varför gör någon så?

För ett tag sedan kunde man läsa om någon som rakt ut sagt till en mamma att hennes dotter borde dödas. Den fyraåriga dottern var med och anledningen till uttalandet var att flickan var mörkhyad mulatt. En normal människa skulle inte ens ha tänkt en sådan tanke.

Alla dessa vårdmissar man läser om kan man också fundera över. Vissa av dem handlar om stressad/ ointresserad och oengagerad personal. Är det personer som tvingats jobba inom vården? Eller är empati något som håller på att försvinna?

Fas 3 anordnarna kan inte heller ha någon empati. Fast de kanske låtsas. De kan omöjligt ha de arbetslösas bästa för ögonen, utan bara sitt eget bästa. Det här att sko sig på andras utsatthet är också något som verkar bli mer regel än undantag och helt accepterat. Jag fattar det inte. Det kan handla om ungdomshem, äldreboenden, skolor, vårdinrättningar där ägaren inte i första hand tänker på att ge bästa vården och få bästa resultatet, utan på att göra bästa vinningen för sig själv.

Att se till sig själv och skita i andra, verkar vara vår tids valspråk. Nu ska man inte skita i sig själv och bara se till andra heller. Man måste gå till sig själv för att förstå andra och tycka om och vara nöjd med sig själv för att kunna tycka om sina medmänniskor. Kanske är det där som felet ligger. Att många är missnöjda med sig själva och har låg självkänsla.
Nu är jag inte ut i fingerspetsarna pessimistisk över framtiden. Jag tycker mig se tendenser hos de unga att bryta de här attityderna som finns. Jag vill i alla fall se det.

Jag läste ett inlägg hos Motpol i morse som tenderar mitt inlägg lite grann. Det handlar i och för sig inte om empati etc., utan mer om normer och attityder. Läs det gärna.
Nu har det börjat skymma utanför mitt fönster, men jag måste ut med brevet trots det . Sedan äta. Ska ta min lilla drink först nu innan jag går ut. Med gurkmeja, ingefära och chiafrön och med pressad apelsin idag.