GIFTOMGÅNG 8...... vecka 1

Så lätt att tiden stundtals lägger in en högre växel så att jag som människa kommer långt på efterkälken. Men nu kan jag sitta vid datorn hela natten om jag vill. Fast det skulle jag inte orka ändå.

Bara två gånger kvar nu att bli kopplad till en giftpåse. Rent förbannat skönt om jag nu ska använda ett kraftuttryck och oron över om verkligheten ska komma ifatt mig när resan så att säga är slut, den tror jag att jag bearbetade inför det förra planerade slutmålet. Jag tänker inte ens i sådana banor nu. Jag fokuserar mest på allt jag ska göra sedan. Viss risk med det också egentligen, att jag kanske blir arg, otålig och frustrerad för att det går för sakta att bli mig själv igen. Försöker tänka som vid graviditeterna .... att det tar ungefär lika lång tid att bli okej som det tog att bli som jag blev, om ni förstår vad jag menar.

Jag hade en bild med 20 vad gäller cancermarkören, men 21 är bara ett ifrån och så länge den fortsätter minska är jag bara så himla, himla tacksam. Skulle vara intressant att veta vad en fullt frisk människa har. En som alltså inte haft cancer. Jag minns inte om jag skrivit något om den här markören. Att det är olika för vilken cancer man har och olika värde då förstås. Min är för äggstockscancer, för prostata är det någon annan osv och alla cancerformer tror jag inte går att mäta via blodprov. Och man använder inte markör för att diagnosera cancer. Den är bara en hjälp under behandling för att veta om det ger resultat. Åtminstone min sort.

Referensvärdet för min form av markör är 35, det vill säga ett högre värde visar att man fortfarande har cancer i kroppen. Vad jag hade innan behandlingen startade vet jag inte riktigt, men 48 finns i huvudet som något onkologsköterskan sa. Inför andra giftomgången hade jag 41, inför tredje 55, vilket jag tyckte var märkligt. Att det ökade fast jag fick gifter. Nu har jag en teori att det kunde bero på att jag då åkte på en förkylning och innan den hostade jag ju som en idiot. Fast det är bara något jag själv tror.
Inför fjärde var den 50 och då ändrades behandlingen till varje vecka och då sjönk den för var tredje vecka. Kanhända skulle den gjort det ändå utan ändringen, det vet man aldrig. Men då sjönk den till
44, sedan stort hopp till 31 och där skulle behandlingen varit slut enligt planeringen. Men som ni vet bad jag om extra och nu har då markören fortsatt sin väg nedåt, sist var den 25 och idag alltså 21.

 Lite vilda västern på onkologen idag. På grund av busstiderna var jag där ca en halvtimma tidigare än bokad tid. Blir direkt haffad av en personal jag aldrig sett innan jag ens kommit fram till väntrummet. Hon var ditlånad från onkologens vårdavdelning fick jag veta för det var kort om folk. Tycker att det de sista gångerna varit just kort om folk och ibland inlånad personal.
Nåväl hon skulle lägga om min venkateter som de alltid gör innan onkologsköterskan kommer med giftet.  Då ska vi se vilket rum du ska ha, säger hon. Det brukar vara 4 eller 5, säger jag. Hon bläddrar bland sina fusklappar. Nä, du ska vara i trean.

Kul, säger jag, variation förnöjer. Jag tar av mig ytterkläder och kängor och hissar upp sängen. Det gör jag alltid så slipper personalen ta tid med det. Kollar korgen vid fotänden av sängen, där giftet är. Inte mitt namn. Kollar den andra sängens korg. Inte mitt namn där heller.
När den här inlånade, trevliga kvinnan kommer tillbaka med grejerna för omläggningen, så påpekar jag att det inte är mitt namn i korgarna.

Alltså det är inte lätt att hoppa in på en ny avdelning även om patientklientelet är samma. Det är andra rutiner och här ett ganska sammansvetsat gäng som jobbat länge ihop och som nästan vet vad den andre tänker. Nähä, säger hon, vad lustigt. Det måste jag kolla. Jag tar mina saker, hissar ner sängen och svansar efter. I sköterskebåset sitter hon som alltid brukar fixa min venkateter och en av onkologsköterskorna och har hand om morgonens telefontid. De kan förstås inget göra och jag slänger ur mig att det är ju egentligen inte min tur än och jag sätter mig gärna och väntar i väntrummet. Det slutar i alla fall med att onkologsköterskan föreslår att hon tar provtagningsrummet och fixar venkatetern där.

Och det är där jag sitter på bilden. Passade på att knäppa ett kort när hon gick iväg för att hämta något hon glömt. Sedan kommer en ny historia *ler*. Jag drar upp tröjärmen och lägger mig på britsen och hon tar bort gamla förbandet och låset osv. Det här måste de ju göra även på en vårdavdelning tänker jag, men känner av en viss osäkerhet och kan inte slappna av helt. Hon pratar och skojar mycket. När hon duttat lite snabbt med definitionsvätska ( det ska tvättas ordentligt runt om ) börjar hon tejpa slangen och lägga på nytt. Ska du inte byta till sterila handskar, undrar jag. Det är alltså jätteviktigt att det är sterilt för det går ju direkt in i blodet. Det har jag gjort, säger hon då och håller upp handen med samma handske hon hade när hon tog bort det gamla. Jag säger inget men ber till högre makter att det ska gå bra.

Det har hänt att det blivit blodförgiftning på grund av slarv vid omläggning, bl..a. berättade en annan patient en gång att hon fick blodförgiftning vid omläggning på en vårdcentral. Som tur var långt in i min behandling när jag inte längre behövde lägga om på vårdcentralen. Annars hade jag blivit nojig för det. Som tur var, även om det redan var för sent, så fastnade hon med handsken i klistret på första plåstret och var tvungen att byta handskar. Nu kommer jag förstås att vara väldigt observant på minsta avvikelse som sker i kroppen, men hoppas och tror att det gick bra och att ingen baskilusk letat sig in i min blodåder.

Nej, det är inte slut ännu. De mäter alltid längden på slangen från ett märke till ingången i armen. Ni minns kanske att vårdcentralen aldrig visste hur de skulle mäta och att jag efter att ha fått info från onkologen informerade dem. Jag har alltid haft en halv cm, utom en gång då den var knappt en cm. Idag frågade jag hur långt det var. 1½ cm, säger hon. Är du verkligen säker på det, säger jag ? Då drar hon fram ett måttband och mäter. Jodå, 1½ cm. Det är inte möjligt tycker jag, att den kan ha åkt ut en cm på en vecka. Hon skulle rapportera till sköterskan, men så kan det vara enligt henne.

Får sedan vänta en pyttestund i väntrummet tills min vanliga sköterska kommer. Trodde nämligen att det var hon som var sjuk, men så var det inte tack och lov. Hon visar in mig i rum 4. Inget nytt rum alltså. Sedan drar det igång. Jag frågar om det är vanligt att få prickar och hudförändringar i ansiktet, men det var det inte. Fast kan mycket väl hänga ihop med gifterna.
En äldre dam i ena sängen som inte verkar vilja prata. Sjukgymnasten kom med nya stödstrumpor. Svarta denna gång.

Fortsättning på historien: Typ en halvtimma innan mitt sista gift runnit klart kommer en annan kvinna in och ockuperar tredje sängen. En pratsugen kvinna. Även hennes venkateter ska läggas om. Nu är både den inlånade och en onkologsköterska där och här uppdagas det att den inlånade mäter fel. Yes.
Hon får en lektion i hur man mäter och jag hojtar från min säng att då är min slang bara en halv cm. 
Men visst är det väl märkligt att inte personalen på onkologens vårdavdelning vet hur man mäter? Nu mätte man med måttband och på annat sätt vid de gamla slangarna pratade de om. Men det är ändå ingen ursäkt. Alla borde ha blivit informerade. Vilket de nu blir utav henne. Så det var väl någon mening med att hon skulle vara på behandlingsavdelningen idag och hon skulle ändra i min journal, sa hon.

Min blodanalys. Klistrade in referensvärdena för fick inte plats med allt på en bild. HB-värdet nu nere på 101, vilket jag nog inte trodde... att det skulle vara så lågt. Så lågt var det när jag fick blod sist och då var jag mycket mer trött och orkeslös än nu och småyr.  Avkomman googlade HB i lördags och jag fick förklaring på yrseln. Provet mäter bl.a. syreupptagningen i blodet och vid lågt värde är således syret i blodet också lågt och medför yrsel. Blodplättarna ( B-trombocyter ) följer HB. Liksom de röda blodkropparna ( B-Erytrocyter ).  De vita blodkropparna ( B-Leukocyter ) infektionskänsligheten är inte förhöjt, så snuvan är väl antagligen ingen förkylning. Det är ju bra.

Alla gånger blir det blod nästa vecka. Sköterskan ringer på tisdag när hon fått blodsvaret från måndagens blodprovstagning och spikar det. Har eftermiddagstid nästa vecka som då ändras till tidigare och hon kunde väl inte fibbla med tiderna idag. Men det blir bra. Efter det är det sedan bara en gång kvar och det innebär att blodet är bra när återuppbyggnaden ska börja.

I kväll fick jag också trevligt besked angående julen. Men det drar jag inte nu. Kan gratulera er som orkat läsa ända hit ha, ha.
Klockan är inte 23.02 som publiceringstiden visar. Den är mycket mer och jag borde sova vid det här laget. 01.23 visar datorklockan. Så jag säger god natt.