tisdag, september 16, 2014

CELLGIFT 4.....vecka 3 ( inget blir som man tänkt )

Sent omsider kommer jag även hit. Men kom inte hem förrän kvart-tjugo över sex i kväll och efter att jag pratat med barn och lagt in dagens bilder på datorn och fixat dem så var klockan 20 och jag ville se Mankell i " Min sanning" och efter det Aktuellt. Kände igen mig i så mycket av det Mankell berättade om sig själv, förutom att han inte var mycket för små barn som inte gick att konversera med. Jag är förtjust i både små och stora barn. 
Tänkte till lite när han sa att första gången på alla år som han tappade gajsten för skrivandet var under sin cellgiftsbehandlingsperiod. Jag blir ju arg på mig själv för att jag inte tar vara på den här lediga tiden nu och försöker skriva på mina projekt. Kanske ska jag ge mig tillåtelse att sänka kraven en aning. Jag vill ju så mycket och blir arg för att jag inte orkar.

Ja som sagt, det tog sin tid även idag. Något jag inte räknat med faktiskt, även fast jag garderar att det mesta kan hända. Men hur stor är sannolikheten att det ska bli så tre gånger på raken? Kameran med förstås som vanligt, för meningen är att åtminstone ha en bild från varje gång  i min dokumentation. Och som vanligt blev det en hel drös bilder *ler*. Så ska försöka gestalta dagen med bilder.


På plats i bussen på resecentrum på väg till onkologen och klockan är cirka 9.30

Det är bara en våning från receptionen så jag tar alltid trappan.

Ensam i väntrummet och väntar på att få komma in. På grund av busstiderna härifrån mig så är jag alltid 10-15 minuter för tidig när jag har tid kl.10. Men det är bara bra, så slipper jag känna stress.

Efter ombyte av venkatetern så är giftet igång. Utan problem denna gång. Jag fick mina blodvärden utskrivna som vanligt och nu var HB under nedersta gränsen. Låg på 116 så inte konstigt att jag känner mig orkeslös och utan gajst. Nämnde även värken i vaden och magvärken som jag dras med och måste småäta för att lugna.
Fick förslag på receptfria tabletter ifall det kan vara magkatarr, men jag vill inte ha mer skit i kroppen. Dessutom tror jag inte att det är magkatarr då värken sitter längre ner i det vi normalt menar med magen. Då kom sköterskan in med en tablett som hon tyckte jag skulle testa ändå och som inte är någon fara att äta. Hon hade även med en påse med sju stycken så jag ska ta en per dag i sju dagar. Då bör jag ha märkt skillnad. Om inte kan jag glömma det typ. Så jag lovade att göra det. Har inte kollat upp dem på Fass ännu. Men tycker det var omtänksamt av henne.

Värken i vaden blev plötsligt allvar, för precis som jag själv misstänkte så kan det vara en propp eftersom det bara är i ena benet. Så hon hämtade en läkare, inte min vanliga. Hon tyckte inte vi skulle nonchalera det utan de ordnade en akuttid på Klin Fys  för ultraljud på eftermiddagen 15.15. Blev ju ett antal timmar att vänta för jag var klar på onkologen strax efter 12 och åka hem var ingen mening. Dessutom skulle det kostat 60 kr extra. Jag går väl ner på stan en sväng sa jag. Men se det fick jag inte. Jag är inte insatt i allt förstod jag i dag. Jag ska helst inte gå alls med en befarad propp i benet.

Kanske borde jag ha förstått det om jag tänkt logiskt. Men jag har ju en benägenhet att förtränga att jag ens är sjuk *ler*. I alla fall att acceptera det fullt ut.  Ibland är det bra, ibland inte. Jag kunde behålla min säng och jag fick gå ner och äta något, sa sköterskan. Men så kul är det inte att vara på onkologen så att jag stannar kvar fastän jag inte behöver och så jäkla farligt kan det inte vara att gå lite. Jag som gick upp till skogen i söndags.

Så jag traskade i sakta mak ner till Södra entrén, vilket inte säger er något, som inte är från min stad. Men det är nu (när de håller på att bygga om hela sjukhuset)  huvudentrén. Onkologen ligger i en separat byggnad en bit därifrån. Vädret var ju strålande som tur var.

Tjugo över tolv slog jag ner ändan på en bänk i solen utanför entrén. Visst verkade det väl långt att vänta så länge, men jag delade upp tiden i etapper. Jag sitter till ett tänkte jag, så får jag se. Var mitt i lunchen så många människor satt runt omkring. Första gången jag tittade på klockan hade det bara gått fem minuter *ler*. Satt och spanade in folk och sedan kom det pratsamma sjukpersonalstjejer och satte sig bredvid mig, så tiden till ett gick rätt fort.

Sedan blev det relativt tomt runt mig så tog upp min onkologpocket och försjönk i den ett tag. Plötsligt var klockan tjugo i två och bestämde då att jag sitter till två. Ryggsäcken drog jag runt med helt i onödan. Fast det visste jag ju inte i morse. Tanken var ju att gå av i samhället på hemvägen och handla. 

Vid två, strax efter gick jag in och traskade genom halva byggnaden för att komma till rätt sida och till cafeterian. Toabesök och en kaffe och macka och vatten. Jag glömde ju min vattenflaska idag också, typiskt nog. Vid tre tog jag hissen till ett helt nytt ställe för mig. Har aldrig varit på Klin Fys tidigare.

Fick sedan vänta till kvart i fyra innan någon tog hand om mig. Men det var jag förberedd på eftersom jag hade en akut tid.

 Fick sitta i någon lustig stol och så kollade personen, vad hon nu var, först ljumsken med ultraljud. Hon var trevlig tjejen, men såg väldigt trött ut vilket jag påpekade och hon bekräftade. Men hon slutade kvart över sa hon. Ingen propp där.

Fortsatte nedåt benet och vid knävecket såg jag själv på ultraljudsbilden att det ändrade sig. Jag är inte alls duktig på att utläsa och veta hur det ska se ut och inte, men hon förklarade att när hon tryckte mot benet ska venen och/eller artären sluta sig och det gjorde den inte riktigt där. På vaden just där värken är såg jag det själv tydligt och man kan ha flera proppar. Nu är mina så färska eftersom det upptäcktes så snabbt, tack och lov. Och jag måste tacka min lyckliga stjärna, dels för att jag är åtminstone lite insatt i det medicinska och själv misstänkte eländet och dels för att personalen på onkologen är så himla lyhörda och professionella och handlingskraftiga.

Nu är det ju vanligt med proppar vid cellgiftsbehandling, något jag tog upp vid första behandlingen och undrade då om man inte kunde få förebyggande propplösande medel. Men fick då svaret att så vanligt var det inte och inget jag skulle oroa mig för.

Ultraljudsskärmen med min vad. En av alla bilder som togs. Under tiden hon höll på så kom en kille in och presenterade sig med namn och sa att han var läkare och undrade om han fick titta på. Inga problem sa jag. Jag frågade sedan om han var AT läkare för det var ju vad jag trodde. Vet ni vad han sa? Nej, jag är hjärtspecialist. Nu var han på Klin Fys för att så att säga få hela bilden och lära sig mer om ultraljud etc. när det handlade om hela blodbanan. Det är väl lätt annars när man är specialist på något att man bara fokuserar på det.

Den här stackars trötta tjejen fick ju inte gå hem kvart över fyra, för när hon var klar skulle en läkare titta också på bilderna. Jag frågade om hon skrev upp övertiden och fick svaret att de flexar. Det tog ett tag innan någon läkare hade tid att komma, men till slut så. Hon kunde konstatera att det var proppar i benet och så lärde jag mig ännu en sak idag. Vi ska inte trycka mer på benet, sa hon till tjejen när de höll på båda två just där jag har mest värk. Jag brukar massera benet sa jag, när det värker som mest, men det är alltså inte bra? Nja, sa hon då, det kan lösa upp proppen.

Mer utförligt svar fick jag inte, men min egen slutsats blir att den då vandrar vidare och sätter sig någon annanstans. Halv fem cirkus stack ytterligare en tjej in näsan och sa att de ringde från onkologen för att höra hur det gick. Sköterskorna där slutar halv fem och om det var propp skulle jag tillbaka dit hade de sagt till mig för att få en spruta och recept på blodförtunnande.

Snacka om att känna sig löjlig. Känna sig fullt frisk och så sitta i en rullstol. Men jag fick absolut inte gå på egna ben tillbaka till onkologen och då började jag förstås fundera för mig själv på hur jag skulle ta mig hem. En tjej kom till slut och körde mig genom kulverten till onkologens vårdavdelning eftersom klockan var så mycket. Vi pratade en hel del på vägen och jag kom på att transportör skulle jag kunna bli. Behövs ingen speciell sjukvårdsutbildning mer än det elementära och det kan jag redan och lite till. Om en patient är väldigt dålig så följer alltid en sjuksköterska med.

På vårdavdelningen, som alltså inte är behandlingsavdelningen där jag normalt är, fick jag efter en stunds väntan komma in till en läkare. En läkare jag inte fick det minsta förtroende för. Också en sak jag kan tacka min lyckliga stjärna för, att de läkare jag haft kontakt med ( förutom denna och den på vårdcentralen ) har varit sådana som jag känt bra vibbar för och fått förtroende för.

Jag skulle få en spruta av en sköterska sa han och sedan skulle han skriva recept på mer som jag sedan skulle ta hur länge som helst. Första månaden 1400ml eller vad enheten nu var och sedan fem månader med 1000ml. Är du dum? sa jag inte. Men jag ifrågasatte förstås varför jag skulle ta så länge eftersom min behandling är slut ( hoppas jag ) i oktober. Jaha, sa han då, ja du får prata med din läkare om det.
Jag frågade sedan om jag kunde resa mig från rullstolen och gå till busshållplatsen och ta bussen till resecentrum och byta till min buss som stannar precis utanför mig. Eller om jag var tvungen att ta sjuktransport. Du kan bli inlagd här, sa han då. Nu var det riktigt nära att jag verkligen hade sagt... är du dum. Varför ska jag ta upp en vårdplats när jag inte är sjuk ? sa jag istället. Ja, jag vet inte, kläcker han då. Prata med sköterskan. Hur kan man ha en läkare på en vårdavdelning som inget vet?

Lyckligtvis kom sköterskan precis då och drog iväg mig i rullstolen och gav mig en spruta i magen. Gå sakta sa hon så kan du ta bussen. Så då gjorde jag det. Och i morgon ska jag gå ner till samhället och handla och lösa ut en massa sprutor som jag sedan ska ta själv. Undrar vad de kostar ? Samma som efter operationen ni vet. Jag som var så glad när jag tog den sista .Tur att jag då inte visste att det inte var den sista *ler*.

Och nej, jag ska naturligtvis inte gå hela vägen till affär och apotek. Jag tar förstås bussen både dit och hem. Så dum är jag inte så jag äventyrar mitt liv och min hälsa. Jag väntar några dagar innan jag går några längre sträckor. Ska googla i morgon på dels biverkningar av de här magtabletterna och dels hur lång tid det tar tills jag kan gå som jag vill. Räknar kallt med att jag på fredag kan traska som vanligt till vårdcentralen för blodprovstagning.
Men nu ska jag lägga huvudet på kudden för jag är faktiskt rejält trött. Och arg för att jag återigen är en ynklig skit..... i mina ögon. Hade det gällt någon annan hade jag inte tänkt så, men någon annan är ju inte jag.  

2 kommentarer:

Unknown sa...

Greta

Hard day´s night Du är duktig som är på benen efter denna pärs

Gretas Svammel sa...

Så pärsigt var det inte...Hans -E...Man får ta det som det kommer.