IGÅR ONSDAG

Kör två inlägg för att få det mer strukturerat. Bild från i går när jag var i stan och socialiserade mig lite. Jag gör små upptäckter då och då under den här sjukresan, bl.a. om mig själv. Till exempel att jag känner mer behov av att vara social. Så kände jag även när jag varit hemma en vecka efter operationen. Nu anser jag mig ju vara en ganska stor social person men som också trivs väldigt bra med att stöka runt för mig själv. Just det sista tycker jag mig ha ändrats en aning. Jag trivs inte lika bra med att vara för mig själv efter några dagar. Fast det kan ju bero på flera olika saker.

Naturligtvis filosoferar jag runt det hela eftersom jag är sådan och för att få ett hum ( eventuellt ) om orsak och verkan. Det kan ju vara så att behovet ökar ju svagare jag är. Fast jag känner mig inte svag. Det kan också vara så att jag, när jag i min fulla potential ( alltså inte nu ) får behovet tillfredsställt utan jag tänker på det. Alltså att jag nu på grund av omständigheterna känner mig låst på något sätt. Det kan även vara så, vilket jag kom på i dag och som nog är rätt troligt, att jag är mer rädd än vad jag vill låtsas om ens för mig själv och därför blir behovet av att träffa folk mer påtagligt. Och det behöver inte vara folk jag direkt känner. Plus att jag  kanhända bär på en slags nedstämdhet som jag inte vill tro på själv.

Jag är ju en glad och positiv skit och det vill jag fortsätta vara och jag är övertygad om att tankens kraft är oerhört stark och jag skjuter medvetet ifrån mig det skrämmande genom att tänka positivt och det tror jag är jättebra. Men jag har sett på flera av de kort jag tagit sista tiden hur ögonen förändrats. Ni ser det ju inte förstås på de kort jag lägger in här och de flesta kastar jag naturligtvis. Fast ett par har jag nu börjat spara, mest för att se skillnaden sedan. Om det nu blir någon skillnad *ler*.  Idag på vårdcentralen kickade rädslan till en kort sekund så jag även kände den fysiskt eller kanske mer rätt psykiskt. Men tar det i nästa inlägg.

Jag mötte upp den semestrande avkomman och efter att ärendena var avklarade bl.a. köp av trikåbitar till förbandet så blev jag bjuden på lunch, vilket första bilden visar. Biltyget är mest ett försök att impa på minimänniskan som kommer om drygt en vecka *ler*.  Det här att ta emot något av andra är också något jag bör lära mig bli bättre på. Jag hjälper gärna andra, men vill inte själv ha hjälp. Jag har alltid sedan barnsben klarat mig själv och löst mina problem själv och varit min egen terapeut osv. De gånger jag verkligen behövt hjälp så har jag alltid velat betala eller återgälda med en gentjänst, även om det varit släkt eller barn som hjälpt mig. Nu har jag inte ekonomi att betala och mer och mer måste jag alltså nu ta emot den hjälp som erbjuds.

Vi pratade lite om det igår och jag får insikter som jag kanske borde ha fått för flera år sedan.  Fast när man är stark och full av kraft och har ambitioner, driv och engagemang och vilja, då går det inte in i skallen. Som vanligt ojade jag mig förstås över att det var fel och att det var jag som borde bjuda mitt barn på mat och inte tvärtom. Lika nöjd och tillfredställd som du blir genom att hjälpa folk runt dig, lika glad blir ju jag över att få bjuda dig på mat när jag kan och har råd, fick jag höra. Därför vore det ju inte fel med lite tacksamhet. Det är ju så sant och jag fick en liten tankeställare.

Hur som helst var jag faktiskt himla tacksam och toasten var skitgoda. När vi var klara och satt med varsin kopp kaffe på maten så försvann solen och värmen och rätt vad det var kom några stänk och vi hörde åskmuller. Lika bra att lätta innan ösregnet kommer, tänkte vi och gick med raska steg mot avkommans lägenhet och min buss. Är åt samma håll. Hade inte kollat busstiderna, men hade tur. Jag fick springa visserligen när vi såg bussen på håll, men jag hann med och när jag slagit mig ned på sätet så ökade regnet ordentligt i omfång. Fast när jag gick av här hemma så sken solen igen.

Testade när jag kom hem, hur mycket roligare det är med ett färgglatt band än det traditionella trista tubförbandet. Fast det får ju sitta kvar under, tänkte jag. Få se om jag får lust i helgen att tråckla ihop några. Nu borde jag väl inte vara rädd för att må sämre och sämre längre, utan tvärtom må bättre och bättre.

Medan jag skrivit nu så började det plötsligt låta i elementen. Jag skulle ju få en lapp när de skulle komma tillbaka, men det har jag inte fått. Men precis nyss ringde en av killarna på. Han skulle kolla något, kanske ventil, i skåpet här. Sedan kommer de i augusti, sa han och då får jag en lapp först. Nu är elementen tysta igen.

Kvällen igår gick som jag skrev i flygande fart. Dels började jag trixa lite med två bilder som jag tog härom dagen av en impuls, när jag skulle in i sovrummet och ta på mig kläder. Efter ommöbleringen har jag nu ett högre cd ställ perfekt placerat för att ställa kameran på. Det gjorde jag då och knäppte två bilder. Men bakgrunden var min hall, inte så himla kul. Så det satt jag och lekte med ett bra tag. Ni får se ena bilden i morgon.

Sedan kollade jag om ettan var utlagd. Men icke. Jag skulle ju väldigt gärna vilja få den uthyrd till 1a augusti så jag inte behöver punga ut med 3000 till en tom lägenhet. Jag fattar inte varför de inte lägger ut den. Vet att ungarna kollar bytesbostad på Blocket så letade rätt på det, fast önskas hyra då förstås. Fanns ju massor som sökte ettor. Men då var klockan redan så mycket, så ska kolla mer idag och eventuellt kontakta några.

Blir väl kanske lite för mycket att börja skriva om politik och Almedalen nu också *ler*. Så gör inte det, men intrycket jag får av alla tal och debatter är att det bara är ord. Ord, ord, ord utan substans och utan genomförandeförklaring som håller. Sedan håller Alliansen fortfarande på med sitt sexårsagerande. Men tar det kanske i nästa inlägg.