CELLGIFTSBLUES.... dikt

Glömde ju i förra inlägget att berätta att de här Betapreden som ett apotek skulle skicka eftersom det var produktionsproblem och inte fanns på nästan några apotek. De har jag inte sett röken av. Så det var ju tur att jag fick med alternativa kortisontabletter från sjukan att ta nu de här tre dagarna. Här kommer dikten jag skrev på onkologen i torsdags.

Cellgiftsblues

Det slingrar en kateter i en ven i min arm.
Fortsätter via axeln och stannar vid min barm.
Där flödar nu gifter som dödar mina celler.
Jag har inget val. Det är antingen eller.
Ingen vet vad som sker.
Men nu ligger jag här och ler.

Alla tecken jag fått och min känsla så stark.
gör att tvivel ej finns. Jag ger cancern en spark.
Att huvudet blir hårlöst och jag blir trött och matt,
det spelar ingen roll, för livet spelar oss små spratt.
När sedan den här resan är över
har jag nog fått insikter som kanske jag behöver.

Men nu slingrar en kateter i en ven i min arm.
Den fortsätter via axeln och stannar vid min barm.
Om tjugo veckor är jag fri från skiten.
Stärkt av livet, men kanske sliten.
Det är min vilja, mitt hopp och min tro
och då kan nya livet börja att gro.
26/6-014