SPONTANKORT, ÄLG I POOL, REINFELDT

Ibland knäpper man (jag) av ett kort utan någon tanke på att jag ska det. Från början alltså. I 8 fall av 10 är det bara att kassera. Det här tog jag nu och jag tycker nog faktiskt det blev för bra för att kasseras. Anledningen till att jag överhuvudtaget började fippla med kameran som ligger precis vid datorn, var att jag tänkte kolla om jag kunde se hur mycket batteri det fanns kvar. Man laddar ju den här direkt i ett väggurtag, ungefär som en mobil. Jag funderar lite på att ta med den till ettan på torsdag för att ev få lite fler bilder hit till bloggen. Nu kunde jag inte hitta var man kan se batteriförbrukningen, men någonstans borde det ju gå att se.

Innan jag stängde av den drog jag fram håret, sträckte ut handen och knäppte av ett kort...och ett till... och ännu ett där inte håret hänger för halva facet. Alla tre blev helt okej. Måste vara ljuset som gjorde det ha,ha. Men det stärker ett taskigt sinne. Fast idag är det inte det minsta taskigt. En tur till oasen så blir man både nöjd och glad *ler*. Lite hud mot hud och lite kyssar ( och lite komplimanger ), sedan är man på banan igen. Om nu någon mot förmodan skulle sitta och tänka....Hur kan hon människan? Hur kan hon utsätta andra för sin förkylningssmitta genom kyssar? Har hon ingen skam i kroppen?

Då svarar jag, att naturligtvis har jag både mål i mun och jag känner ( tro det eller ej ) både ansvar, sympati och empati gentemot mina betalande älskare. Jag informerar  förstås om läget och de tar sitt eget beslut. Nu är jag säker på att ni egentligen inte trodde något annat, men helt hundra kan jag ju inte vara.

För att då uppdatera er lite om skiten som ville bosätta sig en stund i min kropp, så sov jag inatt från tolv till sju utan att någon gång vakna utav hostan. Men då...en timma innan klockan skulle larma började det killa i halsen och efter varje hostning tänkte jag, att nu, nu sover jag igen. Men hade det en gång börjat så fortsatte det och jag gick upp till slut. Och ja, då slutade det.
I förrgår natt sov jag med dubbla kuddar för att komma upp lite. Normalt föser jag ofta undan den lilla jag brukar ha, så ni kan förstå att det var obekvämt och inte hjälpte det heller. Däremot hade jag ont i nacken på morgonen. Men nu tror jag att jag mer och mer kan lägga den här skiten bakom mig. Igår var det exakt en vecka sedan jag förstod, att jag nog inte skulle klara mig ifrån det, den här gången. Undrar vad som gick fel *ler*...för lite vitlök, för lite C-vitamin, eller för lite motståndskraft av någon anledning, eller för lite tur?

För lite tur hade även den här stackars älgkon, som i morse brakade ner i en pool här i min stad. Bilderna är från lokalblaskan. Såg sedan att också aftonblaskan rapporterat om det stackars djuret. Poolen hade ett plåtskydd så som föreskrifterna är, men älgen var för tung. I grannträdgården stod hennes kalv och åsåg det hela. Troligtvis var mor och barn på jakt efter gamla nedfallna, glömda äpplen. Poolens ägare fick syn på spektaklet och larmade räddningstjänst. Med gemensamma krafter, fiffiga lösningar och älgens egna vilja stod hon snart på fast mark igen. Hon tog igen sig en stund, men sedan försvann hon iväg med räddningslinan om halsen. Men den löser ut sig av sig självt. En liten skråma på ena benet, annars verkade hon ganska cool.

Hade det varit kalven som plumsat i, så hade den nog enligt räddningsfolket, blivit mer stressad. Slutet gott och allting gott. Jag blir glad av sådant här. Extra glad för att det inte är oktober och jaktsäsong. Har ni träffat en älg någongång? Jag har. Äldsta dottern var med, sju år gammal. Vi satt i bilen, älgen stod precis framför framrutan och tittade in på oss. Vilket djur, så stort och så vackert. Så nickade den åt oss och gick vidare. Från baksätet hör jag dotterns röst....men mamma, det där var ju morfar. Så klart det var, sa jag. Så klart det var hennes morfar som hade lämnat jordelivet en vecka tidigare. Till saken hör att varken förr eller senare har någon sett en älg just där. Och jag är än idag förvånad över att jag hann att stanna ( det var vinter och halt ) för den bara fanns där framför bilen från ingenstans.
Jag var knappt säker på att det ens hänt, så på tillbakavägen kollade jag efter spår och visst fanns spår på båda sidor av vägen.

Reinfeldt, Reinfeldt gamle "vän", kommer du ihåg oss än. Ja, jag byter spår. Nu vet jag förstås inte hur med sanningen överensstämmande de här citaten jag snart delger er är, från Aftonblaskans artikel. Om de är sagda av vår landsfader ( som han säkert vill kalla sig ) så fattar jag inte varför svenska folket är så jäkla flata. Majoriteten av våra svenska medborgare kan bara inte hålla med. Ändå står de och bockar och niger...det blir nog bra, han vet nog vad han gör, själv förstår jag inget. Reinfeldts kompisar och bundisar, alltså de som är stadd vid kassa, applåderar naturligtvis och ropar heja, heja.

 "Reinfeldt tycker att folk som pratar om att hans politik misslyckats missar att arbetslösa just nu klättrar på något han kallar ”kunskapsförädlingstrappan” och att de snart kommer att vara i anställningsbar form.

Men inte alla. Folk som flyttar till ­Sverige klättrar inte, de människorna är svåra att få anställningsbara, menar statsministern."

Jag fattar inte. Kunskapsförädlingstrappa??? Nästa år kommer det säkert in som nytt ord i våra ordlistor. Om ickesvenskar är svåra att anställa, varför håller han då så benhårt fast vid sin ide om arbetskraftsinvandring?

"om man räknar bort de fattigaste och de rikaste så har klyftorna inte alls ökat, lät han meddela genom sin pressekreterare."

Ja, det räcker gott med dessa citat. Något är fel. Jag vet bara inte vad. Inkognito, andra delen, ser jag på ikväll. Det passar bra.